För tre år sedan förändrades allt.
Orden ”du har bröstcancer” landade i kroppen som något både overkligt och brutalt på samma gång.
Kort därefter följde en dubbelsidig mastektomi.
Beslut som behövde tas snabbt, samtal som suddades ihop av chock,
rädsla och ett fokus på en enda sak: att överleva.
Mycket har hänt sedan dess.
Inte bara i kroppen, utan i mig.
❤
Jag är nu halvvägs genom min endokrina behandling.
Halva tiden har gått, och det känns både som en evighet och som ett ögonblick.
Behandlingen är inte enkel. Den är tyst på ett sätt som cellgifter inte är,
men minst lika påfrestande. Den påverkar humöret, kroppen, energin, identiteten.
Och vissa dagar kräver den mer av mig än jag vill erkänna.
Men mitt i allt detta finns också något annat.
En djupare ödmjukhet inför livet. En skärpt blick för det som faktiskt betyder något.
Små stunder som tidigare bara passerade får nu ta plats: en promenad utan mål,
ett skratt som kommer oväntat, en kopp kaffe i solen, ett samtal som går på djupet.
Jag har insett hur mörkt det kan bli när man får en diagnos.
Den känslan sitter fortfarande kvar någonstans i bakhuvudet, redo att göra sig påmind.
Samtidigt vet jag att hopp också kan finnas där... ibland försiktigt,
ibland starkt om man bara vågar släppa in det.
Jag har haft människor runt mig som burit mig när jag inte haft kraft själv.
Ett nätverk som fångat upp, hållit kvar och påmint mig om vem jag är när jag själv glömt.
Det är inget jag tar för givet. Det är en gåva.
Varje resa med bröstcancer är unik. Ingen upplevelse är den andra lik.
Men om min berättelse kan ge ens en liten gnutta mod till dig som just nu är mitt i det...
Eller till dig som står bredvid någon som kämpar... då är den värd att dela.
Räck ut en hand.
Bjud på en fika.
Ta en promenad.
Prata om framtiden, om drömmar,
om vilka blommor som ska planteras i år...
Var som helst, hur som helst.
❤
I det stora hela mår jag bra idag. Jag lever. Jag är här.
Och även om vägen fortsätter ett tag till, med behandling och biverkningar, så är livet mitt.
Och det tänker jag fortsätta leva... så fullt ut jag kan!
Kram till alla... Anna
❤
(Alla bilder fotograferade idag av mig)
Jag beundrar din inställning till denna j**la sjukdom. Många skulle nog inte bemöta omgivningen med samma goda humör och trevliga utstrålning - även om jag kan förstå att det inombords känns jobbigt.
SvaraRaderaMin mor hade bröstcancer, men det var inte av den hon avled för några år sedan. Nu har jag en nära vän som fått diagnosen och tvingas till behandlingar i Eskilstuna flera gånger i månaden.
Ha det bra och hoppas du att fortsätter lägga ut trevliga inlägg i många år till.
Hej Stefan! Tack snälla för dina fina ord, de betyder mer än du anar. Det är precis som du skriver... det finns dagar då det känns väldigt tungt inombords, men för mig hjälper det att försöka möta livet och människor med värme ändå.
RaderaJag är ledsen att höra om din mamma, och att din vän nu också drabbats. Cancer berör så många, ofta på flera håll samtidigt, och det sätter verkligen saker i perspektiv. KRAM
Så fint du skriver om denna tuffa utmaning! Och så vackra bilder! Livet kommer med så många utmaningar ... inspireras av hur du angriper dem! Varmaste kramar från oss!
SvaraRaderaHej Helena! Tack snälla! Ja, livet har sina utmaningar, men det känns lättare med stöd och värme omkring sig. KRAM
RaderaKära Anna!
SvaraRaderaDu vet att jag relaterar 100 % med dina tankar här <3 Jag tror att man måste ha varit i situationen för att verkligen kunna förstå hur mycket det påverkar ens liv, känslor och tankar, för alltid.
Leva livet fullt ut... så rätt! Och egentligen det enda rätta för alla tänker jag :)
Ha en fin kväll <3
Varma kramar!!
Hej Dara! Tack finaste du! Precis så är det… man måste verkligen ha varit där för att förstå djupet av det hela. Att leva livet fullt ut är verkligen det enda som känns rätt.
RaderaÖnskar dig också en underbar kväll! KRAM
Fin påminnelse om det som är viktigt! Starkt att du delar med dig av det som är jobbigt & att bjuder på så vackra bilder & inlägg. Varma kramar Ulrika
SvaraRaderaHej Ulrika! Tack snälla! Ibland är det just det jobbiga som ger mest perspektiv, och då känns det fint att kunna dela med sig. KRAM
RaderaÅh Anna vad fint, och med en slags tröst, att du skriver detta. Jag blev tårögd och lite chockad. Just precis i dag när jag är så ledsen för att min fina svägerska precis fått svar på vävnadsproverna efter mammografin ; bröstcancer :( ... Hoppas verkligen att både du och hon och alla andra får leva ett bra och långt liv trots denna jobbiga diagnos. Jäkla cancer!!! Nu tar vi krafttag och slutar aldrig hoppas att läkarvetenskapen kan utrota cancer i alla former och att vi alla försöker hjälpa dem som är drabbade! Kramar till alla som kämpar! <3 Annika
SvaraRaderaHej Annika! Åh, jag blir så berörd av det du skriver. Vad tungt att höra om din svägerska… den där chocken och sorgen när ordet cancer plötsligt blir så nära är svår att beskriva. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får bästa möjliga vård och att behandlingen går bra. Jäkla cancer! Samtidigt får vi hålla fast vid hoppet, forskningen och all kraft som finns hos oss som kämpar. KRAM
RaderaDet är väldigt bra att du beskriver allt om din diagnos och hela förloppet sen och hur det är nu. Men fatta helheten i det gör vi inte, vi är ju betraktare från sidan och kan höra, se och försöka förstå men inte fullt ut hur det är i den drabbades kropp i allt. Så komplicerat och otroligt mycket undersökningar och behandling under lång tid och så alltid frågor igen vad som kan ske.
SvaraRaderaDu är så otroligt kraftfull och stark och fokuserar på livet. Och bra människor runt om är A och O.
Vet nu att man försöker anpassa östrogenhämmande mer individuellt med dosering, hoppas du har bra hjälp där och inte länge sedan det gavs i tio år men kommits fram till att fem år räcker.
Under julen tänkte vi mycket på en ung vän som fick vänta så länge på provsvar som tas för att följa upp tidigare diagnos.
Han upptäckte snabbt sin testiscancer och den oprerades och behandlades och sen kontrolleras det så ingen spridning skett.
Har mycket god prognos tack vare all forskning. Och minnen rivs upp. Jag tog prover till analyser på unga som drabbats, var ung själv, minns en midsommarafton i
tjänst. Jag jobbade inom immunologi och vi forskade och med världens kunnigaste professor förutom underbar person. Och ett fantastiskt team.
Då i alla fall överlevde ingen. Idag alla. Tack och lov för alla inhemska forskare och alla från andra länder som ofta kan ännu mer.
Och fy för dessa som ingen kunskap har om någon verklighet men vill utvisa så många med så viktiga utbildningar idag. Och andra med förstås som såväl behövs. Det är skrämmande.
Allt gott till dig Anna❤️
Hej Monica! Tack för dina kloka och innerliga ord! Du sätter verkligen fingret på det… att man som betraktare kan försöka förstå, men att själva upplevelsen i kroppen och i tankarna är något annat. Det är just därför det känns viktigt för mig att dela, för att ge en liten glimt av helheten.
RaderaVad fint och starkt att du delar om både din unga vän och ditt arbete inom immunologi. Vilken resa forskningen har gjort… från att ingen överlevde till att prognosen idag är så god. Det ger verkligen hopp. Vi har så mycket att tacka engagerade forskare och vårdpersonal för. Kunskap, kompetens och medmänsklighet behövs mer än någonsin. KRAM
Du är i en situation jag inte kan relatera till, att få en inkräktare som äter på en inifrån måste vara fullständigt förkrossande. Din inställning är jag väldigt ödmjuk inför och det känns fint att läsa om hur du ser på livet och dess innehåll som en gåva. Kramar
SvaraRaderaHej Anna! Tack för dina fina och omtänksamma ord! Det är svårt att sätta ord på hur det känns. Mitt i allt har perspektivet på livet verkligen förändrats. Det känns ännu mer som en gåva, precis som du skriver. KRAM
RaderaHalloj!
SvaraRaderaJag håller med dig Anna fullt ut i allt du skriver och det är nog bara vi som är/varit i situationen som förstår hur mycket detta påverkar en liv.
Så vackra bilder som alltid var det med.
Stor kram till dig.
Carin
Halloj fina Carin! Ja, precis så känns det… det är svårt att riktigt förstå om man inte varit där själv. Det är en erfarenhet som verkligen förändrar en och stannar kvar.
RaderaOch vad glad jag blir att du tycker om bilderna! KRAM
Du är verkligen en kämpe, på så många vis! ❤️ Tack för att du ger hopp till andra i liknande situationer och för att du påminner oss alla om att livet är till för att levas oavsett omständigheter. Min egen mormor "dog" när morfar gick bort. I över tjugo år väntade hon bara på att dö. Det finns val vi aldrig får fatta och andra vi faktiskt kan styra. Tack för att du visar detta på ett fantastiskt sätt och tack för dina underbara foton. Kram!
SvaraRaderaHej Monnah! Tack fina du! Dina ord berör verkligen. Det du skriver om din mormor gör ont att läsa… vilken sorg att förlora livsgnistan så länge. Det påminner oss om hur skört allt är.
RaderaDu har så rätt i det.., det finns val vi aldrig får göra, men mitt i det finns också förhållningssätt vi kan påverka. Jag försöker hålla fast vid just det.
Och vad glad jag blir att du tycker om mina bilder. KRAM
Vilken härlig inställning du har. Det är utmaningar och sjukdomar som får en att verkligen uppskatta det fantastiska som livet bjuder på, både stort och smått.
SvaraRaderaKram!
Hej Jossu! Tack snälla! Ja, på något märkligt sätt är det ofta just genom det svåra som perspektiven skärps och man lär sig uppskatta det där lilla och stora ännu mer. Livet är verkligen en gåva, även när det skaver. KRAM
RaderaAnna, Anna ... så fint du beskriver allt detta elände. Jag kan bara föreställa mig hur det känns när hela jorden rasar omkring en vid en sådan diagnos.
SvaraRaderaDu har en väldigt bra inställning, Anna. Den inställningen kommer att ta dig framåt. Jag är så glad att du ändå mår så pass bra som du gör idag, tack och lov. tack och lov också att de kommit så långt med forskningen i bröstcancer. Livet är ditt. Brukar säga att man ska gripa varenda minut som är bra, landa i den stunden. Fira allt som går att fira. Vara här och nu.
Du har så bra människor omkring dig i ditt dagliga liv.
Stora, stora kramar från mig!!
Hej Annika! Fina du! Tack för dina varma och innerliga ord. Ja, det känns verkligen som att marken försvinner under en i början… men steg för steg hittar man något slags fotfäste igen.
RaderaOch ja, jag är oändligt tacksam för människorna omkring mig och för att forskningen har kommit så långt. KRAM
Hej Anna,
SvaraRaderaBlir så berörd av ditt inlägg om hur du har det med det som du drabbats av och kämpar med.
Jag beundrar dig ofta, som lever ditt liv så fullt ut och med så mycket glädje trots att jag vet att du kämpar med denna hemska sjukdom. Men jag förstår att det tär på dig - att leva med en oberäknelig sjukdom är oerhört påfrestande, det vet jag.
Ja, jag kan inte helt förstå för jag har inte varit där, men jag har levt hela mitt liv bredvid obotlig sjukdom i min familj.
Men trots det du kämpar med så utstrålar du alltid glädje och livsglädje, det är så underbart att se. Och att du har en kärleksfull och stöttande familj och många vänner omkring dig.
För precis som du säger;
livet är här och nu och en gåva som man ska leva fullt ut!
Många varma kramar till dig!
🩷🩷🩷/ Ninnie
Hej Ninnie! Tusen tack för dina fina ord. Det betyder så mycket för mig att du skriver så här och verkligen förstår, på ditt sätt, hur det är att leva med något som ibland är oberäkneligt och tärande. Det är skönt att veta att vi kan känna igen oss i varandras erfarenheter, även om vi inte varit exakt där själva. KRAM
RaderaÅh Anna, vi är ju systrar i detta! Håller helt med dig med att dela. Det har jag också gjort hela tiden. Faktiskt har folk skrivit till mig privat och tackat för det. Någon som sen kunde ta den där väninnan som råkat ut för samma sak och ge henne en hand. Det var så vackert! Biverkningar suger! Kramar Marika
SvaraRaderaÅh Marika! Precis så, det blir en slags kedja av stöd när vi vågar dela. Så fint att höra att dina ord också har kunnat hjälpa andra!
RaderaJa, biverkningar suger verkligen, men tillsammans och med varandras stöd går det ändå lite lättare. KRAM
Jag blev berörd av dina ord och känner så väl igen mig. Fick också bröstcancer och genomgick behandling nästan hela förra året med cellgifter och strålning. Det var en jobbig tid men det jobbigast är nog tankarna man hade och har fortfarande...
SvaraRaderaHej Monika!! Tack för att du delar❤️ Jag blir verkligen berörd av att höra att du också gått igenom det. Det är en så tuff resa, både fysiskt och mentalt. Jag känner så igen det du skriver om tankarna... ibland är det nästan de som är svårast att hantera, både under och efter behandlingen.
RaderaDu är inte ensam i det, även om det kan kännas så. Jag hoppas att du idag får stunder av lugn och återhämtning mitt i allt. Vi är många som bär liknande erfarenheter och det betyder mer än man tror att få dela dem med varandra. KRAMAROM!!