Kära vänner! Här kommer en liten tidsresa tillbaka till Visby och sommaren 1976.
Nedan, en gammal diabild som jag har fotograferat av... och plötsligt är jag 13 år där igen.
Jag i mina alldeles nya Levi’s-jeans och med en hel bunt franska ELLE under armen.
Jag minns fortfarande hur överlycklig jag var!
På bilden går mamma bredvid mig.
Hon brukade ofta ha en snusnäsduk knuten om håret... ja, det var faktiskt mode då!
Framför mamma, med sitt långa bruna hår, går min svägerska Madde.
Där jag köpte jeansen låg det ett gäng exemplar av franska ELLE på ett bord.
På den tiden, 1976, fanns ELLE bara i fransk upplaga.
Bara att få syn på tidningarna gjorde mig alldeles lycklig.
Tjejen som jobbade i boutiquen var så snäll och gav mig några stycken.
Nya Levi’s och en bunt franska ELLE... vilken lycka!
Så mycket 1976 i en enda bild. Kläderna, håret, tidningarna och framför allt känslan.
Och tänk att en gammal diabild kan väcka ett minne så tydligt efter alla dessa år.
Fina minnen. Sådana man gärna plockar fram ibland. 🌹
En söndag på södra Gotland🌿
Söndagen den 13 september var det valdag.
Maken och jag hade redan förtidsröstat, men nog var vi ändå lite nervösa.
Det var verkligen en nagelbitare och vi gick och funderade på hur det skulle bli.
Vi började dagen med en lång frukost.
Utanför fönstret regnade det lite smått, men det var varmt i luften.
Sedan bestämde vi oss för att ge oss ut och styrde bilen söderut på Gotland.
Det var mulet men vackert. Vi körde genom den ena lilla byn efter den andra
och jag kunde inte låta bli att lägga märke till alla dessa fantastiska kyrkor.
Nästan varje by hade sin stora, gamla medeltida kyrka.
Det är hisnande egentligen. Kyrkor som stått där i 700–800 år.
Sedan fortsatte vi söderut, ända ner till Hoburgsgubben.
Och där stod han.
Hoburgsgubben... Gotlands alldeles egna profil i sten.
Man kan ju undra hur många generationer som har stått där och tittat på honom och tänkt:
Jodå, visst ser han ut som en gubbe!
Några tyskar och holländare hade också hittat dit.
Vi stod där tillsammans och tittade ut över havet och på den märkliga klippformationen.
Alla hade kommit långväga för att beskåda en gotländsk gubbe
som egentligen bara står där och ser ut som han alltid har gjort.
På vägen tillbaka stannade vi till på ett ställe där vi kunde se Stora Karlsö ute vid horisonten.
Havet låg framför oss och där borta skymtade ön.
Och då kom ännu en liten tidsresa.
När jag letade bland mina föräldrars gamla diabilder hittade jag en från 1975.
Där står jag, tolv år gammal, framför Stora Karlsö med håret fladdrande i vinden.
Det är något speciellt med gamla fotografier.
Plötsligt möter man sig själv, precis som man såg ut en gång.
Tolv år, vind i håret och hela livet framför sig.
Och nu, många år senare, står jag på samma ö och tittar ut mot samma horisont.
När vi var tillbaka i Visby hade vädret vänt. Solen sken och värmde riktigt gott.
Det blev en promenad längs Ringmuren, och vi stannade förstås flera gånger
för att beundra den vackra utsikten över Visby och Östersjön.
Och så hittade jag ännu fler gamla diabilder från 1975.
Där är jag igen, tolv år gammal. Och det jag fastnar för är förstås kläderna! Haha!
Jag har en blus i indisk bomull i rosa och ljusblått... en blus som jag verkligen älskade.
Den hade jag köpt här i Visby, i Boutique Kaktusblomman.
Tänk att jag fortfarande minns den.
Det är lite roligt egentligen.
Jag har så många starka minnen förknippade med både natur och kläder.
En vacker plats, ett plagg jag tyckte om, en tidning, en doft eller en viss känsla...
och så sitter det kvar. Efter femtioett år!
De gamla bilderna betyder så mycket för mig.
De väcker inte bara minnen av hur jag såg ut, utan också av vem jag var och vad jag tyckte om.
Och någonstans där inne finns hon fortfarande kvar.
Den lilla tolvåriga flickan med vinden i håret,
som älskade vackra kläder, naturen och att upptäcka världen.
Hon finns kvar än!
Allt gott till dig min kära läsare!
Trevlig helg och kram till alla... Anna
♥
(bilder fotade av mig)
Hej Anna!
SvaraRaderaJag kan verkligen relatera till dom känslorna, hur en doft, eller en bild eller något i naturen kan ge så starka förnimmelser av en tid som var, men som också på nåt märkligt vis knyts samman med nuet så starkt.
Vi hade också diabilder hemma och jag kan sakna så mycket att inte längre kunna titta på dom, överhuvudtaget gamla foton från min barndom :/
Men dofter och andra sensationer är ännu starka, och kanske med åldern att det förstärks än mer tänker jag ibland :)
Tack för en fin tur på "memory lane" <3
Stor kram!!
Hej Sara! Åh, tack fina du! Visst är det märkligt och samtidigt så fint hur vissa dofter, bilder och små detaljer kan öppna en hel värld av minnen som man nästan trodde var bortglömda. Sinnesintrycken blir ännu starkare med åren tycker jag.
RaderaJag förstår verkligen saknaden efter diabilderna och gamla foton. Det är något alldeles särskilt med att kunna bläddra eller titta tillbaka och plötsligt få möta en liten bit av den man en gång var. KRAM
Så underbara foton från förr och nu... och jag blir alldeles varm i hjärtat av dina kopplingar som du gör. Precis så är det för mig också när jag ser en bild från förr och jag får den känslan igen. Hur det var, vad man gjorde, hur man tänkte på framtiden (eller inte ;). Ja, livet är så förunderligt. Och kort. Jag satt nyligen och läste brev och gamla vykort och då kommer också samma känslor fram. Ni verkar ha haft en toppenresa till Gotland och dina tankar var så roligt att läsa om. Tack! Kram, Annika 🌻
SvaraRaderaHej Annika! Tack fina du🌻 Ja, visst är det märkligt och samtidigt så fint hur en bild, ett brev eller ett gammalt vykort kan öppna en hel liten dörr bakåt i tiden. Plötsligt är man där igen med känslorna, tankarna och allt det där som man nästan hade glömt att man bar med sig. Och precis som du säger, livet är verkligen förunderligt… och alldeles för kort. KRAM
RaderaVisst är det fantastiskt att vissa saker, som dofter eller foton, kan väcka minnen till liv. Och att den där personen som var en själv finns kvar där inne någonstans. Tänkte på det idag. Att jag har hittat lite av hon som var jag igen med djuren. Det var min värld då och nu är jag där igen. Som det ska vara. Färgerna är ju dina. Det var de då och det är de nu. Kul! Kramar Marika
SvaraRaderaHej Marika! TACK! Ja, visst är det fantastiskt hur vissa saker kan öppna dörren till en del av en själv som man nästan glömt bort. Och vad fint att du har hittat tillbaka till hon som var du genom djuren... som om en viktig del av dig fått komma hem igen.
RaderaOch färgerna… ja, de är mina, då som nu. KRAM
Underbara tillbakablickar och nya bilder. Fantastiska Gotland och sådant som ser ut som det så länge har gjort. När det finns bilder så är chansen större att de riktiga minnena blir kvar mindre förändrade. Tror det är det som gör att både du och jag älskar att titta på gamla bilder. Och som du säger, vi finns kvar där inne! Jag brukar säga att vi är som ryska dockor, våra upplevelser bygger ständigt på oss. Kram, kram!
SvaraRaderaGo’morron Monnah! Tack! Eller hur, bilderna blir som små hållpunkter för minnena, även om minnet förstås förändras och färgas av tiden. Och liknelsen med de ryska dockorna tycker jag så mycket om! Vi bär med oss alla våra tidigare jag, lager på lager, och samtidigt fortsätter vi att fylla på med nya upplevelser. Och där inne finns den lilla flickan fortfarande kvar som vi en gång var. KRAM
RaderaUnderbara bilder från fina Gotland, var där i augusti med barn och barnbarn, fantastiskt. Jag får också många minnen från förr av dofter , platser och gamla kort är så roligt. Tacksam för sånt/ Marie
SvaraRaderaGo’morron Marie! Tack snälla! Åh vad kul att du fick uppleva ön tillsammans med barn och barnbarn. Visst är det fantastiskt hur dofter, platser och gamla fotografier kan väcka så många minnen till liv. Det är verkligen något att vara tacksam för. KRAM
RaderaVisby, innanför och strax utanför murarna, har inte förändrats mycket sedan jag och kompisarna var där några gånger under 80-talet. Inte heller det genuina Gotland och det känns fantastiskt skönt
SvaraRaderaHej Stefan! Verkligen! Det är något alldeles speciellt med att så mycket av det genuina finns kvar, trots att åren går. Visby och Gotland har verkligen lyckats bevara sin charm och känsla. KRAM
Radera