onsdag 27 februari 2013

När någon inte finns mer...

Vi människor har i alla tider haft olika bilder av övergången mellan liv och död. 
Många beskriver den som en resa över en flod eller ett hav till det land vi ännu inte känner. 

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du att någon vid din sida säger ”Nu har hon lämnat oss”. Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och till slut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg vid stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.
För varje sorg tror jag att man har en viss mängd tårar. Det är meningen att tårarna ska lämna kroppen. Man kommer inte att må bra om tårarna blir kvar. Det är en stor sorg att mista någon som man har kär. Hur svårt måste det då inte vara för den som väntar på att dö och som måste lämna allt och alla! Man kan inte låta bli att gråta. Nej, hur skulle man kunna göra det - sorgen är ju kärlekens pris!
Igår natt på sin födelsedag dog en god vän till oss... 
jag fattar ingenting... 
på nyårsafton gick vi nyårspromenaden... 
för inte så länge sedan satt vi i deras kök och åt semla. 
Nu finns hon inte mer! 
På bara några veckor tog cancern henne! 
En levnadsmänniska .. så flickaktig och så rar och fin! 
Det är fruktansvärt att hastigt ryckas bort när man är mitt i livet! 
Lämna man, söner och föräldrar... FY F-N för cancer!! Hatar't!
Lilla rara Marie finns inte mer... gråter!

Kärleksfull kram till alla... Anna

(fotograferat av mig med min Canon G12)

34 kommentarer:

  1. Hata hata hata cancer!! Finns inget positivt, får en bara att tänka på hur lätt saker och ting förändras och att man hela tiden behöver vara rädd om det man har! Ledsen för din skull och för familjen till den vän du mist.. Kram Sata

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är så vidrigt!!

      Tack... Kram Anna

      Radera
  2. Ja blir så fruktansvärt ledsen när jag läser om din vän. Avskyr, hatar, denna hemska sjukdom som förändrar livet för så många familjer. Ta hand om dig o många styrkekramar till er. kramisar Tina

    SvaraRadera
  3. Saknar ord...fruktansvärt. Styrkekramar till dig och familjen som är lämnad kvar. Kram Anete

    SvaraRadera
  4. Så sorgligt! Men jag tror att livet inte tar slut bara så där. Det finns något mer. Men det är hemskt när någon rycks från oss alldeles för tidigt. Stor kram till dig.
    Kram Helén

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror också på en annan dimension!
      Kramar!

      Radera
  5. Men så fruktansvärt Anna! Jag tycker jag hör om detta bara mer och mer. Varför?! Storstor kram! Nilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hör också så mycket om liknande händelser! FUCK Cancer!!
      Kramar!

      Radera
  6. Denna hemska sjukdom är bara bläääää! Är det något jag önskar så är det att de hittade ett bra botemedel mot cancer! Jag tyckte du skrev väldigt vackert om hur det är att lämna in! Inte precis så vackert tänker man när nära och kära drabbas!
    Jättestor kram till dig och hennes anhöriga!
    Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mer pengar till cancerforskningen!
      Kramar!

      Radera
  7. Fruktansvärt och sorgligt!
    Många varma styrkekramar!

    SvaraRadera
  8. Fruktansvärt sorgligt. Du skriver så vackert om båten som lämnar hamn. Och att gråta är viktigt. Känna, gråta, skratta, skrika.
    Många styrkekramar!

    SvaraRadera
  9. Å, Anna! Jag är SÅ berörd av det du skriver. Det gör så ont. Känner sådan avsky för denna sjukdom.

    Förstår att det är overkligt det som hänt, sorgligt och så smärtsamt.

    All kärlek, kramar och tankar till dig finaste Anna!

    Lotta

    SvaraRadera

  10. Hej Anna!

    Ja, det är en fruktansvärt otäck sjukdom. Tycker att man hela tiden hör fler och fler som drabbas, vet inte om det ökat eller om det är så att ju äldre man blir ju fler känner man som drabbas? Var på begravning i slutet av januari, han fick beskedet i början av augusti och läkarna trodde att han bara hade några veckor kvar, men han levde alltså till slutet av januari. En fruktansvärd mardröm måste det vara, att ta farväl av fru, barn och barnbarn, med vetskapen om att man inte ska finnas kvar. Vet inte vad som är värst, om det går fort, eller om man får några extra månader? Fruktansvärd, avskyvärd, hemsk sjukdom är det.

    Varma kramar
    Anncathrine

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fruktansvärt! Tycker jag hör drabbade i alla åldrar!! FUCK Cancer!!

      Kramar!

      Radera
  11. Åhh, börjar gråta själv.Jäkla skitcancer! Tänker på dig och skickar över massor av kramar/Diana

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känns så jäkla orättvist o vidrigt!!
      Kramar!

      Radera
  12. Blir också så berörd av det du skriver. Jag ryser i hela kroppen och bara för två timmar sedan sa jag till min kollega när vi var på väg upp till klassrummet att kvinnan jag just hade hälsat på, hade en flicka i min dotters klass. För två år sedan när barnen gick på sportlov hade hon varit sjuk veckan innan. Hon kom aldrig tillbaka. Hon dog på sportlovets sista dag och alla var i chock. Satans jävla cancer där också. Och ingen visste något. Det gick så fort när det upptäcktes,

    Så jag ger dig min varmaste och mest ödmjukaste kram till dig Anna.

    Kram Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så fruktansvärt vidrigt så det finns inga ord!! FUCK Cancer!
      Kramar!

      Radera
  13. Fy tusan. Den vidriga, vidriga sjukdomen.
    HATAR den som pesten.

    Du skriver så vackert, så vackert i ditt inlägg.
    OCH sant också.
    Tårar måste ut, sorgen måste ut.

    Tänker på dig och Marie och hennes familj.
    :-(
    KRAMAR!!

    SvaraRadera
  14. Ja, det är svårt med döden, särskilt när den kommer i helt fel ålder. På bara några år miste jag först min sambo och några år efter två nära väninnor.
    Du skriver så vackert om fartygen, och visst vill man att de ska ha gått iland vid någon annan vacker hamn. Men, saknaden är det ju vi efterlevande som får brottas med.
    Stora styrkekramar till dig!
    Helen

    SvaraRadera
  15. Usch så hemskt! Vidrigt o bara FUCK Cancer!!
    KRAMAROM!!

    SvaraRadera
  16. syrran dog för snart 7 år sen. För exakt 7 år sen var jag inlåst i Norra Norge och kom liksom ej iväg. Mitt sista möte med henne försvann för jag var förkyld och dagen innan jag kom loss från Bardufoss så dog hon. Vi hade SMS-kontakt in i det sista och hennes sista ord var som vanligt tyvärr fel. Hon lyckades aldrig förstå mig och hennes uppmuntran att jag inte skulle bry mig om andra var oändlg välmenad - men lustigt nog helt åt pepparn. Men det är som alltid tanke som räknas.

    Du har ju ett sätt med text och bilder som jag skulle kalla gestaltande och bygger även mellan ramar och textrade. Tag var på er. Död och elände är ju ett talesätt. Det tillhör de sannaste!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fy så tragiskt! Att mista någon gör så ont!
      Kramar!

      Radera
  17. Å Anna, blir så ledsen när jag läser om er förlust. Men du skriver så vackert om det!
    Först influensa och nu detta, hoppas ni går mot bättre tider nu.
    Fuck Cancer!
    Var rädd om dig!
    Kram Pia

    SvaraRadera
  18. Usch ja, hemska sjukdom! Varför kan man inte hitta ett botemedel för den??
    Den tog min mamma, som jag saknar varje dag...
    Många kramar till dig och tankar till din vän o hennes familj.
    Kram, Judita

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så ledsen! Min bästa väninnas mamma dog också nyligen i cancer! Saknaden är stor för de nära! Alla mina tankar till er! StyrkeKRAM!!

      Radera