Jag brukar inte skriva om det som gör ont. Det som skaver. Det som är tungt.
Men livet är ju inte bara en dans på rosor, hur gärna man än vill hålla fast vid det ljusa.
Vi bär alla våra ryggsäckar, fyllda med olika saker... vissa tyngre än andra.
Just nu är min ryggsäck tung av oro för min dotter, Lotta. Hon mår inte bra.
Hon kommer knappt utanför sitt hem. Är det social fobi?
Hon beskriver det som att hon får svindel när hon går ut, som att himlen faller över henne.
Det låter som någon form av panikångest.
Och det gör så ont i mammahjärtat att stå bredvid och inte kunna ta bort det.
Att inte kunna fixa. Att bara finnas där och hoppas att det räcker.
Det är inte lätt att få hjälp heller.
Det slår mig ofta hur mycket enklare det är när något är fysiskt...
bryt ett ben, få ett gips, klart.
Men när något går sönder inuti, då är vägen till hjälp så mycket krokigare.
Som om inte det vore nog har min egen kropp börjat protestera.
Min vänstra arm gör ont i vissa lägen, riktigt ont. Att klä på mig kan vara en kamp.
Att köra bil likaså... jag har svårt att vrida på huvudet och kan knappt använda armen
ordentligt när jag håller i ratten. I vissa lägen kan jag inte ens lyfta armen,
då måste jag ta hjälp av min högra arm för att få upp den.
Jag misstänker själv att det handlar om impingement i axeln.
När jag sökte hjälp gick det via onkologen istället för vårdcentralen,
och ordet skelettcancer nämndes. Det fanns inte ens i min tankevärld.
Och ärligt talat... jag tror fortfarande inte att det är det.
Men det satte igång tankar, inte minst hos maken.
Där fick jag vara den som lugnade, som höll hans hand.
Jag fick i alla fall snabbt tid för en DT-röntgen i söndags, och nu väntar vi på svar.
Det skulle ta ungefär tio dagar. Det är bra att de kollar... att man kan utesluta det allvarliga.
Själv känner jag ingen större oro. Jag tror mer på att det är något som går att rehabilitera.
Något som går att träna upp och komma tillbaka från.
Men under tiden… det gör ont. Både i kroppen och i mammahjärtat.
Och ibland måste man få skriva det också.
Önskar dig min kära läsare en fin Valborgsmässoafton och 1:a maj!
Kram till alla... Anna
♥
(Alla bilder fotade av mig)
Styrkekramar!
SvaraRaderaHej Anna! Tack snälla du, det behövs! KRAM
RaderaTänker att man visst får skriva om skav. Så svårt när ett barn inte mår bra. Spelar ingen roll hur stora de är. Verkligen dåligt att man inte kan få hjälp när det handlar om det psykiska. Styrkekramar från Marika
SvaraRaderaHej Marika! Tack fina du! Ja, det är verkligen så… skavet finns där oavsett ålder, och som förälder gör det ont rakt in i hjärtat när ens barn inte mår bra. Jag känner mig maktlös. Håller helt med dig!! Det borde vara självklart att få hjälp när det handlar om psykiskt mående. Där ligger vi efter i Sverige!! Så många unga som mår dåligt!! KRAM
RaderaÅh vad jag önskar dig allt gott, har ju följt din blogg under ett par år minst. Tråkigt med dottern, förstår så väl att du oroar dig, svårt idag med hjälp. Jag har tidigare erfarenhet av vård av unga med liknande problem, men tyvärr ser det helt annorlunda ut idag. Det var på många sätt bättre förr, låter som en klyscha men sant vad gäller psykiatri och hjälp till unga i stort. Nog om det här. Vill bara önska att dig det bästa, ta hand om dig och din familj💖🌸/ din instagramkompis Elsbeth
SvaraRaderaHej Elsbeth! Tack snälla du! Det betyder verkligen mycket att du har följt så länge och tar dig tid att skriva. Och ja… det är så tungt när ens barn inte mår bra, oron liksom släpper aldrig. Jag håller med dig, det känns som att det har blivit svårare att få rätt hjälp idag, vilket gör allt ännu mer frustrerande.Tack för din omtanke! KRAM
RaderaTänker på dig. Varma kramar. Hoppas du i alla fall får en fin och trevlig Valborg och första maj.
SvaraRadera/Tummelisa/Eva
Hej Eva! Tack snälla! Det värmer verkligen att du tänker på mig. Jag hoppas också att det kan bli en fin Valborg och första maj. Menyn har jag redan planerat. Att laga mat är kul. Hoppas du får en riktigt fin helg du med! KRAM
RaderaHalloj!
SvaraRaderaFina Anna förstår vilken oro som du har malar inom dig för din dotter. Det är precis som du säger att det är verkligen svårt att få någon hjälp när det gäller detta. Hoppas innerligt att Lotta blir bättre eller får den hjälp som hon behöver.
Jag håller tummarna för ditt svar som du ska få från röntgen snart och skickar över en massa styrkekramar till dig. Tänker på dig.
Kram Carin
Halloj Carin! Tack fina du! Det är en tuff situation, men vi tar en dag i taget och hoppas precis som du att Lotta snart får rätt hjälp. Och jag hoppas att röntgensvaret inte dröjer alltför länge. Tänker på dig också! KRAMAR
RaderaDet gör ont när ens vuxna barn inte mår bra. Man kan ju inte ta över och fixa på samma sätt som när de var små. Ibland kan en hund eller katt ge dem en stund där oro släpper. Hoppas du kan slippa din smärta i armen. Kanske en nerv som ligger i kläm eller för mycket trädgårds arbete. Var rädd om dig. Kram Anki
SvaraRaderaHej Anki! Tack fina du! Du sätter verkligen ord på det som känns… det gör ont i mammahjärtat när ens barn inte mår bra, och maktlösheten är svår. Man vill ju bara kunna fixa allt som förr. Du har så rätt i det du säger om djur, ibland kan de ge en liten paus från allt det tunga. Även Frank och Alma är bra för Lotta, hennes systers barn.
RaderaTack också för omtanken om min arm, jag hoppas det är något tillfälligt och inte alltför allvarligt. KRAM
Hej Anna och skriver om ditt drabbade först. Tänkte på frozen shoulder också, det är rent hemskt, hade först i ena axel och arm i 1 1/2 år, sen läkte det ut och då drabbades den andra lika länge. Svårt bara att kamma sig och att gå på toaletten. Jag levde på som vanligt, finns ju inga val och ingen hjälp heller. Fattar knappt sen att det läkt ut. Som ett mirakel känns det. Minns jag gjorde mitt eget träningsprogram trots smärtor.
SvaraRaderaDet andra inklämning är hemskt också och lite kan en proffsig och kunnig fysioterapeut lindra när diagnos är ställd, de möter så otroligt mycket skador och sjukdomar och ser och känner igen, ev kan kortisonspruta ges av läkare som också ska vara proffsig på detta. Och kan bli bättre men långvarigt. Nära mig drabbade. Och ständiga smärtor är förfärligt men vi klarar tydligen mycket vi människor. Hoppas att de ser tydligt vad det är.
Och så jobbigt för er båda att dottern inte mår bra, hon har ju varit aktiv och gjort mycket med er. Kan något hänt som förändrat och skrämt henne? Och mycket dåligt att hon inte får hjälp med att utredas och även stöd i det hon behöver. Någon trygg som sällskap som följer med ut t ex. Blivit så mycket som görs ojämnt i landet och resurser dras in.
Hoppas det blir bättre allt, tycker människor drabbas så mycket numera, både unga och gamla och många kämpar så otroligt som är aktiva i sina jobb.
Önskar er en vacker Valborg ändå i allt detta.
Kramar❤️
Hej Monica! Tack fina du!
RaderaTack snälla för att du delar med dig av din erfarenhet, Frozen shoulder. Otroligt tufft det du gått igenom med båda axlarna så länge!! Jag hoppas att jag får en tydlig diagnos snart så att rätt hjälp kan sättas in.
Och tack för dina omtänksamma ord kring min dotter. Det är så svårt att se henne må dåligt! Önskar att det fanns mer hjälp att få än bara piller! Önskar dig också en fin Valborg! KRAM
Anna, Anna ... jag vill krama om dig. Inte lätt alls, förstår att oron fär Lotta äter sig in i din själ. Det är ju så, mår ens barn dåligt må man själv dåligt. Ja inte lätt när det handlar om psyket, det finns ingen konkret hjälp att få. MÅ Lotta må bättre snarast. Hoppas att ni kan besöka henne ofta, vill hon komma hem till er? Alltså hälsa på? Eller till Ida?
SvaraRaderaSedan ditt eget fysiska elände ...Så bra att att DT tagits, och jag håller alla tummar för att det ska bli bra resultat. OCH fixbart. Anna. jag önskar dig den bästa långhelg du kan få. Kramar i massor, massor.
Hej Annika! Tack fina du för att du bryr dig så mycket! Du sätter verkligen ord på det när ens barn inte mår bra så känns det i hela ens egen själ. Det är en ständig oro som är svår att stänga av… men vi försöker ta en dag i taget och finnas där så mycket vi kan för Lotta. Vi har daglig kontakt via mobilen. Längtar tills hon vill och orkar ses mer framöver, både hos oss och kanske hos Ida också. Det är en balansgång att finnas nära utan att pressa.
RaderaOch tack för omtanken kring mig också. Nu hoppas vi verkligen att svaren från DT ger klarhet och att det är något som går att åtgärda. KRAM