Jag brukar inte skriva om det som gör ont. Det som skaver. Det som är tungt.
Men livet är ju inte bara en dans på rosor, hur gärna man än vill hålla fast vid det ljusa.
Vi bär alla våra ryggsäckar, fyllda med olika saker... vissa tyngre än andra.
Just nu är min ryggsäck tung av oro för min dotter, Lotta. Hon mår inte bra.
Hon kommer knappt utanför sitt hem. Är det social fobi?
Hon beskriver det som att hon får svindel när hon går ut, som att himlen faller över henne.
Det låter som någon form av panikångest.
Och det gör så ont i mammahjärtat att stå bredvid och inte kunna ta bort det.
Att inte kunna fixa. Att bara finnas där och hoppas att det räcker.
Det är inte lätt att få hjälp heller.
Det slår mig ofta hur mycket enklare det är när något är fysiskt...
bryt ett ben, få ett gips, klart.
Men när något går sönder inuti, då är vägen till hjälp så mycket krokigare.
Som om inte det vore nog har min egen kropp börjat protestera.
Min vänstra arm gör ont i vissa lägen, riktigt ont. Att klä på mig kan vara en kamp.
Att köra bil likaså... jag har svårt att vrida på huvudet och kan knappt använda armen
ordentligt när jag håller i ratten. I vissa lägen kan jag inte ens lyfta armen,
då måste jag ta hjälp av min högra arm för att få upp den.
Jag misstänker själv att det handlar om impingement i axeln.
När jag sökte hjälp gick det via onkologen istället för vårdcentralen,
och ordet skelettcancer nämndes. Det fanns inte ens i min tankevärld.
Och ärligt talat... jag tror fortfarande inte att det är det.
Men det satte igång tankar, inte minst hos maken.
Där fick jag vara den som lugnade, som höll hans hand.
Jag fick i alla fall snabbt tid för en DT-röntgen i söndags, och nu väntar vi på svar.
Det skulle ta ungefär tio dagar. Det är bra att de kollar... att man kan utesluta det allvarliga.
Själv känner jag ingen större oro. Jag tror mer på att det är något som går att rehabilitera.
Något som går att träna upp och komma tillbaka från.
Men under tiden… det gör ont. Både i kroppen och i mammahjärtat.
Och ibland måste man få skriva det också.
Önskar dig min kära läsare en fin Valborgsmässoafton och 1:a maj!
Kram till alla... Anna
♥
(Alla bilder fotade av mig)
8 kommentarer:
Styrkekramar!
Hej Anna! Tack snälla du, det behövs! KRAM
Tänker att man visst får skriva om skav. Så svårt när ett barn inte mår bra. Spelar ingen roll hur stora de är. Verkligen dåligt att man inte kan få hjälp när det handlar om det psykiska. Styrkekramar från Marika
Åh vad jag önskar dig allt gott, har ju följt din blogg under ett par år minst. Tråkigt med dottern, förstår så väl att du oroar dig, svårt idag med hjälp. Jag har tidigare erfarenhet av vård av unga med liknande problem, men tyvärr ser det helt annorlunda ut idag. Det var på många sätt bättre förr, låter som en klyscha men sant vad gäller psykiatri och hjälp till unga i stort. Nog om det här. Vill bara önska att dig det bästa, ta hand om dig och din familj💖🌸/ din instagramkompis Elsbeth
Hej Marika! Tack fina du! Ja, det är verkligen så… skavet finns där oavsett ålder, och som förälder gör det ont rakt in i hjärtat när ens barn inte mår bra. Jag känner mig maktlös. Håller helt med dig!! Det borde vara självklart att få hjälp när det handlar om psykiskt mående. Där ligger vi efter i Sverige!! Så många unga som mår dåligt!! KRAM
Tänker på dig. Varma kramar. Hoppas du i alla fall får en fin och trevlig Valborg och första maj.
/Tummelisa/Eva
Hej Elsbeth! Tack snälla du! Det betyder verkligen mycket att du har följt så länge och tar dig tid att skriva. Och ja… det är så tungt när ens barn inte mår bra, oron liksom släpper aldrig. Jag håller med dig, det känns som att det har blivit svårare att få rätt hjälp idag, vilket gör allt ännu mer frustrerande.Tack för din omtanke! KRAM
Hej Eva! Tack snälla! Det värmer verkligen att du tänker på mig. Jag hoppas också att det kan bli en fin Valborg och första maj. Menyn har jag redan planerat. Att laga mat är kul. Hoppas du får en riktigt fin helg du med! KRAM
Skicka en kommentar