🍂 Höstpromenad vid Bråviken🍂

Kära vänner! Ibland behöver man inte så mycket mer än en vacker höstdag, 

ett par sköna skor och en härlig promenad. 

Och vilken promenad det blev tillsammans med maken!

Häng med mig längs Bråviken på Marmorstigen... 

En plats som är så otroligt vacker, inte minst så här års. 

Vädret visade sig från sin allra bästa sida och solen gjorde nästan allt lite extra fint.

Höstfärgerna börjar verkligen komma nu. 

Gula och orangea löv lyser upp bland träden, 

men det är faktiskt fortfarande förvånansvärt mycket grönt kvar. 

Det känns som om naturen står lite med ena foten i sommaren och den andra i hösten.

Jag stannade förstås till flera gånger bara för att njuta av utsikten, 

lyssna på naturen och ta in allt det vackra. Bråviken låg där och glittrade 

och jag tänkte återigen: tänk att vi har sådana här fantastiska platser alldeles här omkring oss!

Här ute på klippan står en oxel, alldeles full av vackert röda bär. 

Jag tycker att oxeln är ett så fantastiskt träd... tåligt och lite strävsamt, 

precis som den miljö den växer i. Den klarar både hårda vindar och saltstänk 

och trivs därför väldigt bra längs våra svenska kuster och ute i skärgården.

Jag kan inte låta bli att tänka på Oxelösund när jag ser den. 

Namnet sägs ju komma från just oxeln... och det känns faktiskt ganska passande 

när man tänker på hur väl det här tåliga trädet hör hemma i vårt kustlandskap.

Varm nyponsoppa, små biskvier och ibland en klick vaniljglass... en liten smak av barndomen.

Så länge sedan jag njöt av den enkla lyckan. Dags att hitta tillbaka.

Här har vi trädet vägtorn... visst är det vackert! 

Men VARNING! Bären är giftiga för oss människor! 

De kan se nog så lockande ut, men låt dem sitta kvar på trädet. 

Förr i tiden användes vägtornets bär faktiskt som laxermedel. 

Fåglarna däremot kan äta dem utan problem och verkar uppskatta de små svarta bären.

Så vackert att se hur naturen bjuder på mat åt vissa... men varnar oss andra!

De brandgula asplöven fladdrade i vinden som ett färgsprakande potpurri. 

Rönnens blad lyste så vackert mot den klarblå himlen och den blå Bråviken.

Det är sådana här stunder jag tycker så mycket om... 

När naturen bjuder på sin allra vackraste sida och man bara vill stå kvar en stund och ta in allt.

En riktig må-bra-promenad helt enkelt!

Hoppas du min kära läsare kan känna lite av den härliga höstkänslan du också! 

Kram till alla... Anna

♥

(Alla bilder fotade av mig.)

Det lilla som betyder så mycket

Kära vänner! I tisdags när jag kom till jobbet möttes jag av något som gjorde mig alldeles varm i hjärtat.

En KRAM och några gråpäron som jag älskar! 

Det låg på min arbetsplats. Från någon.

Tänk vad lite kan betyda så mycket.

En kram på en lapp, precis när man behöver den. 

Och vetskapen om att någon faktiskt har tänkt på mig. 

Jag fick sedan reda på vem denna någon var... och självklart blev det en riktig tack-kram tillbaka.

I början av veckan träffade jag också min damgrupp för första gången efter sommaren. 

Sex damer som samlades hemma hos Berit, 

som bjöd på goda smörgåsar och delikata kärleksmums. 

En fin kväll tillsammans.

Tisdagen bjöd också på något jag verkligen längtat efter. 

Äntligen fick jag min kortisonspruta i axeln. 

Jag har haft frozen shoulder sedan mars och det har verkligen varit en seg och smärtsam historia.

På onsdagen vaknade jag däremot med en sprängande huvudvärk som jag aldrig brukar ha. 

Jag tänkte direkt att det måste ha varit en reaktion på injektionen. 

Som tur var försvann huvudvärken i torsdags och det gjorde även det onda i axeln.

Och plötsligt har jag fått tillbaka både rörelse och mindre smärta! 

Så otroligt skönt. Ännu en liten sak att vara tacksam för.

Och igår efter jobbet åkte jag till min Lotta. 

Hon går åt rätt håll, och det är jag så otroligt tacksam för. 

Men det är fortfarande långt kvar innan hon är tillbaka på banan igen.

Så just nu gläds vi åt det lilla.

Ett litet framsteg. En bättre dag. Ett tecken på att det faktiskt går åt rätt håll.

Ibland är det de små sakerna som betyder allra mest.

När mattan dras undan under fötterna och man tvingas möta sådant man aldrig hade valt själv, 

då får man också upptäcka sidor hos sig själv som man kanske inte visste fanns.

Man klarar mer än man tror.

Jag blir så enormt ödmjuk inför livet och inför allt det där som vi människor faktiskt inte kan styra över.

Det finns så mycket vi vill kunna påverka, förändra och göra bättre. 

Men ibland måste man bara släppa taget, ta en dag i taget och hoppas på det bästa.

Och mitt i allt det svåra finns de där små ljusglimtarna.

En kram. Några gråpäron. Ett litet framsteg. En stund tillsammans.

Och just nu är det precis det jag väljer att hålla fast vid.

Vi blir glada för det lilla. Och kanske är det just där, i det lilla, som livet är som allra finast.

Konstverk gjorda av min vän Berit... av stenar och snäckor som hon har funnit på västkusten.

Och idag väntade något betydligt enklare och väldigt mycket roligare!

Jag har bakat kärleksmums till Almas kalas imorgon! 

Idag har hon haft kompiskalas och det blev så lyckat och kul. 

Hon FaceTimeade med mig och visade hur fint hon och mamma Ida hade dekorerat.

Så ja… livet pågår. Mitt i allt.

Och jag tänker fortsätta att se, uppskatta och glädjas åt de små sakerna.

För det är ofta där de stora känslorna finns. 

Som idag, vi satt ute och åt indiskt på balkongen... ljuvligt varmt och skönt!

Men jag glömde Naanbrödet i ugnen... och vad gjorde det!!

Denna vecka har det växlat mellan regn och solsken... precis som livet är.

Lite av varje, helt enkelt! 

Ta hand om dig min kära läsare, 

och kom ihåg att även en regnig dag kan bjuda på sina små guldkorn. 

Och när solen tittar fram... ja, då njuter vi lite extra!

Kram till alla... Anna

♥

(bilder fotade av mig)

Sommarens sista månad…

Kära vänner! Tänk att sommarens sista månad redan är över... imorgon är det 1 september! 

I fredags fick vi lite höstfeeling här hemma. 

Jag lagade en riktigt god kantarellsoppa, och maken gav den högsta betyg. 

Och ja… jag kan bara hålla med... den var verkligen supergod! 

Tillsammans med frasiga ostsnurror blev det en riktig höstmiddag. 

Vill dela med mig av receptet som du hittar HÄR!

Nu väntar september och kanske börjar hösten smyga sig på... på riktigt

Födelsedagsfirande 

I torsdags, den 27, fyllde min svägerska år. 

Hon har varit inlagd på sjukhus och varit rätt så dålig, 

men nu när hon äntligen hade kommit hem ville hon förstås fira sin födelsedag. 

Maken var bjuden på lunch tidigare på dagen och fick träffa mina syskon, 

alla pensionärer numera, tillsammans med några av födelsedagsjubilarens vänner. 

Själv jobbade jag till klockan 16.30, så jag tittade in lite senare.

Då fick jag också träffa mina barns kusiner Anna och Olle med familj, Ilse 4 år och Maj 1 år. 

Så roligt att få se dem! Det blir inte av så ofta, så de här stunderna uppskattar jag lite extra. 

Jag blev bjuden på varmrökt lax med fräsch potatis och en god kall romsås. Så gott!

Och till kaffet blev det björnbärskaka med pistagekräm. 

En riktigt god avslutning på en fin födelsedagskväll! 

Så fint att få fira tillsammans... och framför allt skönt att min svägerska är hemma igen. 

Inte nog med att min svägerska fyllde år... deras son Johan, som bor i Malmö, fyllde 40 år den 26:e!

Jag minns så väl när vi firade Madde på BB och lille Johan låg där bredvid. 

Tänk att den lilla pojken nu har hunnit bli 40 år! 

Vart har alla dessa år egentligen tagit vägen?

Allt gott till dig min kära läsare!

Kram till alla... Anna

♥

(Alla bilder fotade av mig.)