Valborgsmässoafton...

 Kära vänner! Tack för er omtanke och era goa tankar…. de värmer mer än ni anar. 

Ljuset och mörkret hör ihop, och att det ibland är genom det svåra 

som man också hittar styrkan och ser ljuset tydligare igen.

Att skriva blir ofta ett sätt att andas lite friare och släppa ut det som tynger! Tack för att ni finns!!

Valborgsmässoafton...

På valborgsmässoafton 1946 förlovade sig mina föräldrar, 21 och 22 år gamla. 80 år sedan!

Och kungen fyllde 80 år! Så flaggan var uppe och vi bjöds på årets hittills varmaste dag!

22°C i skuggan... högsommarvärme och humlorna surrade! 

Älskar't! Vi funderade på att dra ut markisen… 

Men nej, ibland är det bara att passa på att njuta av värmen medan den är här. 

Valborgsmenyn...

Förrätt...

Vit sparris med brynt smörsås och löjrom... se receptet HÄR! SÅ GOTT!!

I glaset... franskt rosévin som får mig tillbaks till Antibes på franska rivieran.

Huvudrätt...

Lammracks med krossad vitlökspotatis, tomatkompott och balsamicosky... se receptet HÄR

Maten var en ren njutning och vinet passade alldeles utmärkt till. 
Ett extra fint inslag var att det var makens födelsedagsvin... 

En omtänksam gåva från hans äldsta bror Hans.

Efterrätt...

Apelsinsorebet... se receptet HÄR!

Ett fint avslut på en fantastisk middag ute i solen☀️
Älskar apelsin... en läskande sorbet som satte pricken över i:t!

Vi avslutade kvällen med ett stämningsfullt valborgsmässobål, med tal och sång vid Marmorbruket.
Utsikten över Bråviken i solnedgången var magisk... ett perfekt avslut på en fin dag.

Vintern rasat ut bland våra fjällar, 

drivans blommor smälta ned och dö. 

Himlen ler i vårens ljusa kvällar, 

solen kysser liv i skog och sjö. 

Snart är sommarn här i purpurvågor, 

guldbelagda, azurskiftande 

ligga ängarne i dagens lågor, 

och i lunden dansa källorne. 

Ja, jag kommer! Hälsen, 

glada vindar, ut till landet, ut till fåglarne, 

att jag älskar dem, till björk och lindar, 

sjö och berg, jag vill dem återse, 

se dem än som i min barndoms stunder 

följa bäckens dans till klarnad sjö, 

trastens sång i furuskogens lunder, 

vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

 

Idag hörrni är det maj-månad och det ska bli 24°C varmt! UNDERBART!!

Önskar dig min kära läsare en riktigt fin första maj och må solen lysa på dig var du än är!

Kram till alla... Anna

♥

(Alla bilder fotade av mig) 

This is my little place of escape, filled with things I love.

Jag brukar inte skriva om det som gör ont. Det som skaver. Det som är tungt. 

Men livet är ju inte bara en dans på rosor, hur gärna man än vill hålla fast vid det ljusa. 

Vi bär alla våra ryggsäckar, fyllda med olika saker... vissa tyngre än andra.

Just nu är min ryggsäck tung av oro för min dotter, Lotta. Hon mår inte bra. 

Hon kommer knappt utanför sitt hem. Är det social fobi? 

Hon beskriver det som att hon får svindel när hon går ut, som att himlen faller över henne. 

Det låter som någon form av panikångest. 

Och det gör så ont i mammahjärtat att stå bredvid och inte kunna ta bort det. 

Att inte kunna fixa. Att bara finnas där och hoppas att det räcker.

Det är inte lätt att få hjälp heller. 

Det slår mig ofta hur mycket enklare det är när något är fysiskt... 

bryt ett ben, få ett gips, klart. 

Men när något går sönder inuti, då är vägen till hjälp så mycket krokigare.

Som om inte det vore nog har min egen kropp börjat protestera. 

Min vänstra arm gör ont i vissa lägen, riktigt ont. Att klä på mig kan vara en kamp. 

Att köra bil likaså... jag har svårt att vrida på huvudet och kan knappt använda armen 

ordentligt när jag håller i ratten. I vissa lägen kan jag inte ens lyfta armen, 

då måste jag ta hjälp av min högra arm för att få upp den.

Jag misstänker själv att det handlar om impingement i axeln. 

När jag sökte hjälp gick det via onkologen istället för vårdcentralen, 

och ordet skelettcancer nämndes. Det fanns inte ens i min tankevärld. 

Och ärligt talat... jag tror fortfarande inte att det är det. 

Men det satte igång tankar, inte minst hos maken. 

Där fick jag vara den som lugnade, som höll hans hand.

Jag fick i alla fall snabbt tid för en DT-röntgen i söndags, och nu väntar vi på svar. 

Det skulle ta ungefär tio dagar. Det är bra att de kollar... att man kan utesluta det allvarliga. 

Själv känner jag ingen större oro. Jag tror mer på att det är något som går att rehabilitera. 

Något som går att träna upp och komma tillbaka från.

Men under tiden… det gör ont. Både i kroppen och i mammahjärtat.

Och ibland måste man få skriva det också.

Önskar dig min kära läsare en fin Valborgsmässoafton och 1:a maj!

Kram till alla... Anna

♥

(Alla bilder fotade av mig)