En axel, två bifynd och en stor lättnad!!

Kära vänner! I mars fick jag fruktansvärt ont i min vänstra axel. 

Jag kunde knappt klä på mig eller göra vissa saker. 

Då gick tankarna förstås vidare, 

och via onkologen fick jag göra en kontroll för att utesluta skelettcancer. 

Det blev skiktröntgen... och ingen skelettcancer. En enorm lättnad.

Men så hittade de två andra bifynd: "trådar" i lungorna och en liten "ärta" i huvudet.

Jag är ju född positiv, så jag blev aldrig riktigt orolig. 

Jag kände mest att det var bra att det upptäcktes när jag ändå gjorde skiktröntgen. 

När det gäller lungorna går jag nu på kontroll hos lungmedicin och ska tillbaka om ett halvår 

för en DT, så att de kan se att det inte blivit värre. Just nu är det i alla fall inget allvarligt.

Och axeln då? Jo, det visade sig vara frozen shoulder!

Så där har jag åtminstone fått en förklaring till smärtan och stelheten.

Och idag fick jag svar om min lilla 8 mm stora ärta. 

Min make har nog varit betydligt mer orolig än jag. 

Men det visade sig vara ett litet Meningiom... en godartad förändring i hjärnhinnan.

För säkerhets skull ska de dubbelkolla med neurokirurgen om de tycker 

att fler kontroller behövs längre fram, så de återkommer om det.

Så just nu är vi båda två... maken och jag... väldigt lättade.

RIDÅ.

Allt gott till dig min kära läsare!

Kram till alla... Anna

♥

(bilder fotade av mig)

Sakura… Körsbärsträd🌸

Sakura… den japanska körsbärsblomningen på våren 

är lika imponerande varje år, med sina fylliga, dubbla rosa blommor. 

Inte bara i Kungsträdgården, utan kanske allra mest här på Repslagaregatan 13 i Norrköping. 

De vackra blommorna visar sig bara under en kort stund... 

ungefär en vecka... och just därför känns de nästan ännu mer speciella.

I den japanska kulturen symboliserar körsbärsblomningen livets flyktighet. 

I Japan firas blomningen under den årliga högtiden Hanami, 

som bokstavligen betyder "blomtittande". 

Traditionen handlar om att samlas ute, äta picknick och kanske 

njuta av lite risvin medan blombladen sakta faller till marken.

De mjukt rosa blommorna lockar varje år många som vill fånga ögonblicket på bild... 

och det är inte svårt att förstå varför. Jag älskar dem🌸

Men här var jag alldeles ensam med kameran.

🌸kvarteret är som rosa spunnet sockervadd... en rosa fluffig dröm🌸

Det är något alldeles särskilt med just körsbärsblomningen… så skört, så vackert. 

Idag på en söndag blev det datortomografi/skiktröntgen. 

Det mest obehagliga är den där varma känslan av kontrastmedlet som sprutas in... 

En riktigt märklig upplevelse. Men jag har gjort det flera gånger tidigare.

Själva scanningen går däremot snabbt och smidigt. Nu återstår bara väntan på svar.

Må solen lysa på dig var du än är min kära läsare!

Kram till alla... Anna

♥

(bilder fotade av mig) 

Min årliga kontroll avklarad och en sväng till IKEA!

Kära vänner! Igår gjorde jag min årliga kontroll på onkologen i Linköping. 

Det är något tryggt i att bli ordentligt genomkollad... 

Blodprov och skiktröntgen som säkerställer att allt ser ut som det ska. 

Jag känner ingen oro, snarare en tacksamhet över att uppföljningen är så grundlig.

Samtidigt slår det mig att det nu har gått tre år sedan min operation. 

Tiden går, och livet har verkligen fortsatt framåt.

Jag skulle egentligen ha gjort min bröstrekonstruktion den 28 april. 

Men ju mer jag tänkte på det, desto mer kände jag att det inte var rätt timing. 

Jag hade inte hunnit komma tillbaka till mina sexor, 

och de står mitt i sina nationella prov och ska snart få sina betyg. 

Även om jag bara undervisar dem i svenska, känns det viktigt för mig 

att få vara med hela vägen och ge dem ett bra avslut.

Därför kom jag och plastikkirurgen överens om att flytta operationen till hösten istället. 

Det känns som ett bättre beslut. Hösten ger mer utrymme för återhämtning.

Just nu känns det helt enkelt rätt.

Hur glad blir inte jag när de första små vitsipporna tittar fram i backen på vår naturtomt, 

där de försiktigt breder ut sig under ekarna. 

När jag ändå var i Linköping passade jag på att svänga in till 

IKEA för att köpa en ny mörkläggningsgardin. 

Den ena hemma i sovrummet har gått sönder, och nu när morgnarna 

blir allt ljusare har jag svårt att somna om när jag vaknar alldeles för tidigt.

Besöket blev dock kort! Lika fort som jag gick in gick jag ut igen. 

Jag var inte alls sugen på att strosa runt, och det var dessutom galet mycket folk.

Istället styrde jag bilen tillbaka mot Norrköping. 

Där hann jag med en liten stund hos min fina Lotta, vilket var väldigt mysigt.

Efter det hämtade jag maken som opererat sitt andra öga för grå starr. 

Så resten av dagen har vi tagit det lugnt tillsammans...

En stillsam eftermiddag och kväll, precis vad vi behövde.

Årets majblomma heter Gladare vardag!

Blomman börjar säljas nu på tisdag! Visst är den fin?

Middleaged teacher´s Wardrobe Diary

Kul med något nytt och snygg i blus!

Jag ger garderoben en välförtjänt uppdatering inför våren!

Superfin sidenblus som en akvarellmålning i samma färger som årets majblomma.

 Rak och avslappnad passform med V-ringning och trekvartsärm med resår.

Dessutom i en härlig mix av viskos och siden som känns lika lyxig som den ser ut.

De brittiska jeansen Red Button, en riktig favorit i garderoben! 

Mellanblå, snygga och supersköna jeans med två sneda fickor fram. 

De är ankellånga och sitter perfekt högt i midjan, precis som jag vill ha!

I tisdags tog jag mig den där lilla lyxstunden och fixade naglarna!

Alltså, den timmen är verkligen värd guld för mig. 

Att få sitta ner, bli ompysslad och samtidigt prata och skratta med Sanna ger mig så mycket ny energi. 

Det är som en liten paus från allt annat, och jag går alltid därifrån med ett leende.

Innan påsklovet hade några tjejer i klassen ett önskemål... de ville se mig i knallrosa naglar. 

Hur gulligt?! Så klart jag var tvungen att välja rosa! 

Och ja... jag hoppas de tycker att de är tillräckligt knallrosa!

Själv är jag helt såld. Jag älskar färgen! Rosa är och kommer nog alltid vara min favoritfärg💕

Aprilkvällarna är något alldeles särskilt...

En stor halvmåne över Bråviken. Ljuset är mjukt, nästan drömskt...

Den här helgen blir lugn... bara maken och jag och vår trädgård. 

Inga stora planer, inget stressigt schema... bara tid tillsammans och lite välbehövligt trädgårdsfix. 

Det är något särskilt med att få gräva i jorden, rensa lite ogräs och se 

hur allt sakta tar form igen efter vintern. Det ger mig lika mycket energi som att fixa naglarna!

Mellan varven hoppas jag också få tid att plocka fram mina akvarellfärger och penslar. 

Det var alldeles för länge sedan sist, och jag längtar efter att få låta färgerna flöda fritt på pappret. 

Må solen lysa på dig min kära läsare var du än är!

Trevlig helg och Kram till alla... Anna

 ♥

(Alla bilder fotade av mig)  

Tre år senare och fortfarande här❤

 För tre år sedan förändrades allt. 

Orden ”du har bröstcancer” landade i kroppen som något både overkligt och brutalt på samma gång. 

Kort därefter följde en dubbelsidig mastektomi. 

Beslut som behövde tas snabbt, samtal som suddades ihop av chock, 

rädsla och ett fokus på en enda sak: att överleva. 

Mycket har hänt sedan dess. 

Inte bara i kroppen, utan i mig. 

❤

Jag är nu halvvägs genom min endokrina behandling. 

Halva tiden har gått, och det känns både som en evighet och som ett ögonblick. 

Behandlingen är inte enkel. Den är tyst på ett sätt som cellgifter inte är, 

men minst lika påfrestande. Den påverkar humöret, kroppen, energin, identiteten. 

Och vissa dagar kräver den mer av mig än jag vill erkänna. 

Men mitt i allt detta finns också något annat. 

En djupare ödmjukhet inför livet. En skärpt blick för det som faktiskt betyder något. 

Små stunder som tidigare bara passerade får nu ta plats: en promenad utan mål, 

ett skratt som kommer oväntat, en kopp kaffe i solen, ett samtal som går på djupet. 

Jag har insett hur mörkt det kan bli när man får en diagnos. 

Den känslan sitter fortfarande kvar någonstans i bakhuvudet, redo att göra sig påmind. 

Samtidigt vet jag att hopp också kan finnas där... ibland försiktigt, 

ibland starkt om man bara vågar släppa in det. 

Jag har haft människor runt mig som burit mig när jag inte haft kraft själv. 

Ett nätverk som fångat upp, hållit kvar och påmint mig om vem jag är när jag själv glömt. 

Det är inget jag tar för givet. Det är en gåva. 

Varje resa med bröstcancer är unik. Ingen upplevelse är den andra lik. 

Men om min berättelse kan ge ens en liten gnutta mod till dig som just nu är mitt i det... 

Eller till dig som står bredvid någon som kämpar... då är den värd att dela. 

Räck ut en hand. 

Bjud på en fika. 

Ta en promenad. 

Prata om framtiden, om drömmar, 

om vilka blommor som ska planteras i år... 

Var som helst, hur som helst. 

❤

I det stora hela mår jag bra idag. Jag lever. Jag är här. 

Och även om vägen fortsätter ett tag till, med behandling och biverkningar, så är livet mitt. 

Och det tänker jag fortsätta leva... så fullt ut jag kan!

Kram till alla... Anna

❤

(Alla bilder fotograferade idag av mig)