Kära vänner! I tisdags när jag kom till jobbet möttes jag av något som gjorde mig alldeles varm i hjärtat.
En KRAM och några gråpäron som jag älskar!
Det låg på min arbetsplats. Från någon.
Tänk vad lite kan betyda så mycket.
En kram på en lapp, precis när man behöver den.
Och vetskapen om att någon faktiskt har tänkt på mig.
Jag fick sedan reda på vem denna någon var... och självklart blev det en riktig tack-kram tillbaka.
I början av veckan träffade jag också min damgrupp för första gången efter sommaren.
Sex damer som samlades hemma hos Berit,
som bjöd på goda smörgåsar och delikata kärleksmums.
En fin kväll tillsammans.
Tisdagen bjöd också på något jag verkligen längtat efter.
Äntligen fick jag min kortisonspruta i axeln.
Jag har haft frozen shoulder sedan mars och det har verkligen varit en seg och smärtsam historia.
På onsdagen vaknade jag däremot med en sprängande huvudvärk som jag aldrig brukar ha.
Jag tänkte direkt att det måste ha varit en reaktion på injektionen.
Som tur var försvann huvudvärken i torsdags och det gjorde även det onda i axeln.
Och plötsligt har jag fått tillbaka både rörelse och mindre smärta!
Så otroligt skönt. Ännu en liten sak att vara tacksam för.
Och igår efter jobbet åkte jag till min Lotta.
Hon går åt rätt håll, och det är jag så otroligt tacksam för.
Men det är fortfarande långt kvar innan hon är tillbaka på banan igen.
Så just nu gläds vi åt det lilla.
Ett litet framsteg. En bättre dag. Ett tecken på att det faktiskt går åt rätt håll.
Ibland är det de små sakerna som betyder allra mest.
När mattan dras undan under fötterna och man tvingas möta sådant man aldrig hade valt själv,
då får man också upptäcka sidor hos sig själv som man kanske inte visste fanns.
Man klarar mer än man tror.
Jag blir så enormt ödmjuk inför livet och inför allt det där som vi människor faktiskt inte kan styra över.
Det finns så mycket vi vill kunna påverka, förändra och göra bättre.
Men ibland måste man bara släppa taget, ta en dag i taget och hoppas på det bästa.
Och mitt i allt det svåra finns de där små ljusglimtarna.
En kram. Några gråpäron. Ett litet framsteg. En stund tillsammans.
Och just nu är det precis det jag väljer att hålla fast vid.
Vi blir glada för det lilla. Och kanske är det just där, i det lilla, som livet är som allra finast.
Konstverk gjorda av min vän Berit... av stenar och snäckor som hon har funnit på västkusten.
Och idag väntade något betydligt enklare och väldigt mycket roligare!
Jag har bakat kärleksmums till Almas kalas imorgon!
Idag har hon haft kompiskalas och det blev så lyckat och kul.
Hon FaceTimeade med mig och visade hur fint hon och mamma Ida hade dekorerat.
Så ja… livet pågår. Mitt i allt.
Och jag tänker fortsätta att se, uppskatta och glädjas åt de små sakerna.
För det är ofta där de stora känslorna finns.
Som idag, vi satt ute och åt indiskt på balkongen... ljuvligt varmt och skönt!
Men jag glömde Naanbrödet i ugnen... och vad gjorde det!!
Denna vecka har det växlat mellan regn och solsken... precis som livet är.
Lite av varje, helt enkelt!
Ta hand om dig min kära läsare,
och kom ihåg att även en regnig dag kan bjuda på sina små guldkorn.
Och när solen tittar fram... ja, då njuter vi lite extra!
Kram till alla... Anna
♥
(bilder fotade av mig)
