Här kommer en liten tidsresa tillbaka till Visby och sommaren 1976.
Nedan, en gammal diabild som jag har fotograferat av... och plötsligt är jag 13 år där igen.
Jag i mina alldeles nya Levi’s-jeans och med en hel bunt franska ELLE under armen.
Jag minns fortfarande hur överlycklig jag var!
Där jag köpte jeansen låg det ett gäng exemplar av franska ELLE på ett bord.
På den tiden, 1976, fanns ELLE bara i fransk upplaga.
Bara att få syn på tidningarna gjorde mig alldeles lycklig.
Tjejen som jobbade i boutiquen var så snäll och gav mig några stycken.
Nya Levi’s och en bunt franska ELLE... vilken lycka!
På bilden går mamma bredvid mig.
Hon brukade ofta ha en snusnäsduk knuten om håret... ja, det var faktiskt mode då!
Framför mamma, med sitt långa bruna hår, går min svägerska Madde.
Så mycket 1976 i en enda bild. Kläderna, håret, tidningarna och framför allt känslan.
Och tänk att en gammal diabild kan väcka ett minne så tydligt efter alla dessa år.
Fina minnen. Sådana man gärna plockar fram ibland. 🌹
En söndag på södra Gotland🌿
Söndagen den 16 september var det valdag.
Maken och jag hade redan förtidsröstat, men nog var vi ändå lite nervösa.
Det var verkligen en nagelbitare och vi gick och funderade på hur det skulle bli.
Vi började dagen med en lång frukost.
Utanför fönstret regnade det lite smått, men det var varmt i luften.
Sedan bestämde vi oss för att ge oss ut och styrde bilen söderut på Gotland.
Det var mulet men vackert. Vi körde genom den ena lilla byn efter den andra
och jag kunde inte låta bli att lägga märke till alla dessa fantastiska kyrkor.
Nästan varje by hade sin stora, gamla medeltida kyrka.
Det är hisnande egentligen. Kyrkor som stått där i 700–800 år.
Sedan fortsatte vi söderut, ända ner till Hoburgsgubben.
Och där stod han.
Hoburgsgubben... Gotlands alldeles egna profil i sten.
Man kan ju undra hur många generationer som har stått där och tittat på honom och tänkt:
Jodå, visst ser han ut som en gubbe!
Några tyskar och holländare hade också hittat dit.
Vi stod där tillsammans och tittade ut över havet och på den märkliga klippformationen.
Alla hade kommit långväga för att beskåda en gotländsk gubbe
som egentligen bara står där och ser ut som han alltid har gjort.
På vägen tillbaka stannade vi till på ett ställe där vi kunde se Stora Karlsö ute vid horisonten.
Havet låg framför oss och där borta skymtade ön.
Och då kom ännu en liten tidsresa.
När jag letade bland mina föräldrars gamla diabilder hittade jag en från 1975.
Där står jag, tolv år gammal, framför Stora Karlsö med håret fladdrande i vinden.
Det är något speciellt med gamla fotografier.
Plötsligt möter man sig själv, precis som man såg ut en gång.
Tolv år, vind i håret och hela livet framför sig.
Och nu, många år senare, står jag på samma ö och tittar ut mot samma horisont.
När vi var tillbaka i Visby hade vädret vänt. Solen sken och värmde riktigt gott.
Det blev en promenad längs Ringmuren, och vi stannade förstås flera gånger
för att beundra den vackra utsikten över Visby och Östersjön.
Och så hittade jag ännu fler gamla diabilder från 1975.
Där är jag igen, tolv år gammal. Och det jag fastnar för är förstås kläderna! Haha!
Jag har en blus i indisk bomull i rosa och ljusblått... en blus som jag verkligen älskade.
Den hade jag köpt här i Visby, i Boutique Kaktusblomman.
Tänk att jag fortfarande minns den.
Det är lite roligt egentligen.
Jag har så många starka minnen förknippade med både natur och kläder.
En vacker plats, ett plagg jag tyckte om, en tidning, en doft eller en viss känsla...
och så sitter det kvar. Efter femtioett år!
De gamla bilderna betyder så mycket för mig.
De väcker inte bara minnen av hur jag såg ut, utan också av vem jag var och vad jag tyckte om.
Och någonstans där inne finns hon fortfarande kvar.
Den lilla tolvåriga flickan med vinden i håret,
som älskade vackra kläder, naturen och att upptäcka världen.
Hon finns kvar än!
Allt gott till dig min kära läsare!
Trevlig helg och kram till alla... Anna
♥
(bilder fotade av mig)
2 kommentarer:
Hej Anna!
Jag kan verkligen relatera till dom känslorna, hur en doft, eller en bild eller något i naturen kan ge så starka förnimmelser av en tid som var, men som också på nåt märkligt vis knyts samman med nuet så starkt.
Vi hade också diabilder hemma och jag kan sakna så mycket att inte längre kunna titta på dom, överhuvudtaget gamla foton från min barndom :/
Men dofter och andra sensationer är ännu starka, och kanske med åldern att det förstärks än mer tänker jag ibland :)
Tack för en fin tur på "memory lane" <3
Stor kram!!
Hej Sara! Åh, tack fina du! Visst är det märkligt och samtidigt så fint hur vissa dofter, bilder och små detaljer kan öppna en hel värld av minnen som man nästan trodde var bortglömda. Sinnesintrycken blir ännu starkare med åren tycker jag.
Jag förstår verkligen saknaden efter diabilderna och gamla foton. Det är något alldeles särskilt med att kunna bläddra eller titta tillbaka och plötsligt få möta en liten bit av den man en gång var. KRAM
Skicka en kommentar