Kära vänner! Igår var det dags för en tur in till stan.
Maken och jag åkte i karavan mot Söderbergs Bil... min bil behövde service.
När bilen var inlämnad var det även dags för min service... öronservice, närmare bestämt.
Jag hade tid hos min öronläkare Anna-Karin. Idag såg det fint ut!
Lite finputs bara och så fortsätter jag med mina örondroppar en gång i veckan.
Nästa besök blir i september.
Med öronen fixade men bilen fortfarande i verkstaden tog vi en sväng till Färgargården.
En fika och en liten promenad i värmen... som bara blev starkare ju längre dagen gick.
Till slut körde maken mig tillbaka till Söderbergs Bil och åkte sedan vidare hemåt.
Men först hämtade han upp Ida och barnen. De var sugna på att åka till sjöboden, vårt Sommarbo.
Där, i bilhallen, när jag stod och pratade i mobilen om just sjöboden,
hörde killen som jobbade där vad jag sa. Plötsligt vände han sig till mig och sa:
– Jag är uppvuxen där, i en av sjöbodarna. Min morfar byggde den största, fast man egentligen inte fick bygga så stor. Den revs 2007 och ersattes med en ny som jag var med och byggde.
Han blev alldeles nostalgisk!
Han berättade om vintrarna då de hade sparkarna ståendes under sjöboden, redo att tas ut på isen.
– Det var sjöbod nummer 13, sa han.
– VA?! utbrast jag. Det är ju vår sjöbod!
Vi blev båda tagna av sammanträffandet. Han berättade att han alltid velat köpa ut den,
men det blev aldrig så. Hans morfar hade tre barn och det löste sig aldrig på det sättet.
Jag berättade att vi köpte den via Facebook en midsommarafton för nio år sedan.
Allt gick snabbt... cash dagen efter. Det gjorde lite ont i hjärtat att höra hans längtan,
men jag berättade att våra barnbarn nu älskar hans barndomsplats...
en ny generation som springer barfota på bryggan, badar, skrattar och bygger nya minnen.
Och att vi verkligen älskar platsen och tar väl hand om den.
Vi stod där tillsammans, han som vuxit upp där och jag som förvaltar det vidare,
mitt i ett oväntat men väldigt fint möte. Tänk vad en väntetimme på en bilverkstad kan ge.
När jag kom hem fixade jag lunch... hamburgare, gurkmajonnäs, majskolvar och pommes.
När allt var klart ringde jag mobilen till dem som hade det gott nere vid Bråviken...
"Kom upp! Maten är klar!"
När de kom upp hungriga och slog sig ner vid det dukade bordet,
berättade jag om det oväntade mötet på Söderbergs Bil.
Om samtalet med killen där och hur det visade sig att vårt älskade sommarbo,
sjöboden nummer 13, en gång varit hans barndomsparadis.
Hans morfar hade byggt den och där hade han tillbringat sina barndomssomrar och vintrar.
Barnen lyssnade nyfiket medan de tuggade i sig sina hamburgare och pommes.
Det blev alldeles tyst en stund... nästan högtidligt.
Tänk att vår plats, där de nu badar, busar och växer upp, har burit på en annan familjs minnen.
Och nu får vi fylla den med våra. En märklig, vacker känsla av att allt hänger ihop.
Att platser bär på historier och ibland får man vara en del av något större än man först trodde.
Alma plockade en liten rosbukett innan hemfärd...
Må solen lysa på dig min kära läsare var du än är!
Kram till alla... Anna
❤
(bilder fotad av mig)
