Mitt paradis på jorden...

Kära vänner! Att benämna platsen som sitt paradis har en emotionell förankring.

Oxelösund bär på mina bästa barndomsminnen. Mina somrar och även mina flickors.

Här hade mina föräldrar hus och båt... åh vad jag älskar denna plats!

Ibland behöver man bara landa. Andas lite långsammare. 

Höra vattnet klucka mot klipporna och känna vinden som sveper in från havet 

med doft av tång och frihet. Ja, för mig är den platsen Oxelösunds skärgård.

Sen naturen, det finns inget vackrare än den svenska ytterskärgården.

 Igår promenerade vi ut på Femöre, vid SSU-stugan Sommarhemmet. Stugan finns inte kvar men platsen.

Vi följde den lilla grusvägen som slingrar sig genom ekskogen och ut mot havet. 

Klipporna där ute är mina favoritplatser. Där kan jag bara sitta och tomglo. 

Luften känns renare här. Tankarna klarare. 

Jag vet inte om det beror på barndomsminnen eller naturens rytm. 

Det här är även en plats som mina barn och barnbarn älskar... 

Perfekt badställe med sandbotten. Alma var först i!

Sverige ett land av skogar, sjöar och stillhet. 

Men under våra fötter döljer sig något ännu mer fascinerande... 

Ett urberg av gnejs och granit som har burit landet i miljontals år. 

Det är som att hela nationen vilar på en stadig grund av trygghet... bokstavligt talat. 

Tack vare istidernas kraftfulla framfart har vi också fått våra dramatiska klippformationer och böljande hällmarker. När ismassorna drog sig tillbaka, skulpterade de landskapet till det vilda, vackra vi ser idag. 

Sprickor, rundhällar och kala bergsknallar. En påminnelse om naturens styrka och tidens gång.

Ser du skarvarna ovan, på klipphällen och alla segelbåtar långt ute vid horisonten?

Ser du molnen som rör sig långsamt som hoppande delfiner över skärgården?

Vi fick en underbar dag trots att solen höll sig undan för det mesta. 

Men ibland strimmade den igenom, och det var varmt och skönt. 21°C i luften, 17-18 i vattnet. 

Ljumt, stilla och precis så som jag mår allra bäst av. Mer perfekt än så kan det knappast bli.

Det är något särskilt med att komma hit! 

 Vi packade ihop och promenerade tillbaka till bilen och på vägen hittade vi massor av goda blåbär. Mums!

Efter Femöre blev det en stund på kyrkogården...

 Vi var hos mamma och pappa/mormor och morfar på kyrkogården. 

Vi gjorde fint... rensade lite, torkade av stenen och planterade murgröna och stjärnöga. 

 Det blev så vackert och stilla. En stund av omtanke och närhet.

Myrsloken är tillbaka med nya små beundrare!

 Igår lekte och klättrade Frank och Alma en lång stund på Myrsloken! 

En fantasifull skulptur tillsammans med två andra skulpturer på Järntorget i Oxelösund. 

Jag stod där och log medan de klättrade, skrattade och utforskade varje vrå. 

Det slog mig att jag själv minns den från 70-talet och då var den också en naturlig samlingspunkt för barn, precis som nu. Även om skulpturen heter Myrsloken, har jag alltid associerat den med en isbjörn. Det är något i formen, det kraftfulla och samtidigt vänliga uttrycket, som för tankarna dit. Och tänk, nu är den tillbaka på sin ursprungliga plats! Skulpturen är skapad av Axel Nordell och har återigen fått hedersplatsen här på Järntorget.

Under många år var den puts väck! Tillsammans med de andra verken utgör den ett lekfullt och konstnärligt inslag i stadsmiljön. Ett konstverk som inte bara får ses, utan också lekas på. 

Efter lek på Järntorget började våra magar kurra. 

Så vi styrde stegen mot den grekiska restaurangen Rhodos, bara ett stenkast bort. 

 Och vilken fullträff det blev! Alla skrapade tallrikarna rena! 

Det säger en hel del när både barn och vuxna är lika nöjda. 

Järntorget från myllrande mötesplats till tystnadens torg.

 När jag stod på Järntorget slog det mig hur mycket det har förändrats. 

Det är verkligen fint här nu... rent, nyrenoverat, konstverken är tillbaka och torget har fått nytt liv rent visuellt. 

Men ändå… så tomt. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka. 

Under 60-, 70- och 80-talet var det här ett levande torg, ett riktigt hjärta i Oxelösund. 

Ett myller av folk, särskilt sommartid. Jag minns seglarna som la till i hamnen, 

de tyska turisterna som strosade runt med kameror och kartor. Det fanns ett sorl, ett liv, en rörelse. 

 Butikerna var många och charmiga. En liten boutique med vackra kläder (GettiSpa mitt favoritmärke då). 

Och så bokhandeln… den lilla bokhandeln där jag köpte mina älskade Lotta-böcker. 

Jag minns exakt hur det luktade där inne... två damer som levde ihop jobbade där. 

De var alltid så trevliga och tillmötesgående och de visste precis vad jag ville ha för böcker, haha! 

Domus och EPA... två stora varuhus där man kunde hitta allt. 

Och i hörnet låg en stor turist- och presentbutik där det alltid fanns något att titta på, något nytt, något kul. 

 Och nu? Visst är det fint. Men det är så tyst. Så tomt. 

Ica Kvantum och Systembolaget är nästan de enda butiker som är kvar. Det gör lite ont i hjärtat. 

 Jag vet att tiderna förändras... människor handlar på andra sätt idag, och småstadens butiker har det tufft. 

Men ändå… Jag saknar det där livet. Det där vardagliga bruset som en gång fyllde torget. 

Den känslan av att allt kunde hända, bara man gick ner till centrum.

Muntergökarna och våra egna skratt!

När vi passerade statyn Muntergökarna kunde jag inte låta bli 

att be Alma och Frank att ställa sig framför den för ett foto. Alma gjorde det snällt!

 Men innan jag ens hunnit lyfta kameran började Frank skratta så han nästan kiknade!

 – Nej, mormor, nu får du ge dig! Jag tänker inte posera framför några nakna muntergökar! 

Och då brast vi alla ut i skratt! Hahaha!

Ett sådant där riktigt härligt skratt som smittar av sig och värmer inombords. 

Jag skrattade så tårarna rann! Till slut sa jag: "Okej då! Jag har ju mina egna muntergökar ändå!" 

 Minns den här statyn sedan jag var liten och nu kommer säkerligen Frank och Alma även minnas den. 

Det är de där små stunderna som gör livet så rikt.

Sen var det dags att fara hemåt. 

Frank och Alma ville vara hemma när deras pappa kom hem från jobbet klockan fem.

Må solen lysa på dig min kära läsare var du än är!

Kram till alla... Anna

❤

(bilder fotad av mig)