Att leva och åldras🎀

Kära vänner! Jag har inte mått så bra den senaste tiden. Har varit hemma sedan igår tisdag.

 Var ju hemma och sjuk två dagar för två veckor sedan. Nu har jag feber varannan dag, typ. 

Ett konstant tillstånd av trötthet, en kropp som känns tung och seg. 

 Plus värkande leder, torra slemhinnor och hjärndimma som alltid = biverkningar av min medicin. 

 Och så alla andra små krämpor som har flyttat in utan att ens knacka på.

 

 Irriterande, javisst! Men jag måste få skratta åt eländet ändå. 

 För tydligen har jag kommit i den där åldern när man pratar om sina krämpor. 

Och vet ni vad? Det är faktiskt lite kul när maken och jag ojar oss över det ena och det andra. 

 Ojoj... Ajaj... vi låter som våra gamla föräldrar! Tur vi kan skratta åt varandra! 

 Det känns inte ens som att klaga längre. Det är bara ett giltigt ämne. 

 Tänk... förr klagade jag aldrig på några krämpor! Nu är jag bara ärlig... jag har blivit äldre. 

 Så är det, och vet ni vad? Jag är faktiskt glad för det! 

 Jag tänker ofta på alla dem som inte fick chansen att bli gamla. 

Vänner som gick bort alldeles för tidigt. 

 Innan jag fyllde sextio tog jag för givet att jag skulle bli lika gammal som min mamma... hon blev 96. 

 Men där fick jag en käftsmäll i form av bröstcancer. Sedan dess är jag glad för varje dag. 

 Jag vill tacka livet med krämpor och allt. För jag FINNS! 

 

Sen finns det en charm att åldras tillsammans med maken! 

 Det finns en särskild sorts skönhet i att dela livet med någon över tid. 

 När rynkorna blir fler och håret lite gråare växer också något annat. 

En stillsam trygghet, ett tyst samförstånd. 

 Kärleken blir inte mindre, bara lugnare, starkare och mer äkta. 

 För i slutändan är det just det som är charmen. 

Att veta att man inte vandrar ensam genom livets alla årstider.

Två skolfoton och ett hjärta emellan. 

AI gjorde bilden, men känslan är äkta, Anna 9 år kramar Anna 62 år.

Ja, det finns en särskild charm i att åldras... inte bara med någon annan, utan också med sig själv. 

❤

 När jag ser bilden där mitt första skolfoto möter det senaste skolfotot,

då känns det nästan som att jag kramar mitt nioåriga jag på riktigt!!

Tiden mellan oss är fylld av skratt, misstag, drömmar och lärdomar. 

Som att jag verkligen möter den där lilla flickan som en gång stod med stora ögon och hela livet framför sig. Att åldras tillsammans handlar inte bara om rynkor och minnen, 

utan om att se hur långt man kommit och fortfarande våga vara nyfiken.

Må vi alla våga krama våra yngre jag och gå vidare med mjukare hjärtan.

Kram till alla... Anna

❤

(bilder fotograferade av mig)