För tre år sedan förändrades allt.
Orden ”du har bröstcancer” landade i kroppen som något både overkligt och brutalt på samma gång.
Kort därefter följde en dubbelsidig mastektomi.
Beslut som behövde tas snabbt, samtal som suddades ihop av chock,
rädsla och ett fokus på en enda sak: att överleva.
Mycket har hänt sedan dess.
Inte bara i kroppen, utan i mig.
❤
Jag är nu halvvägs genom min endokrina behandling.
Halva tiden har gått, och det känns både som en evighet och som ett ögonblick.
Behandlingen är inte enkel. Den är tyst på ett sätt som cellgifter inte är,
men minst lika påfrestande. Den påverkar humöret, kroppen, energin, identiteten.
Och vissa dagar kräver den mer av mig än jag vill erkänna.
Men mitt i allt detta finns också något annat.
En djupare ödmjukhet inför livet. En skärpt blick för det som faktiskt betyder något.
Små stunder som tidigare bara passerade får nu ta plats: en promenad utan mål,
ett skratt som kommer oväntat, en kopp kaffe i solen, ett samtal som går på djupet.
Jag har insett hur mörkt det kan bli när man får en diagnos.
Den känslan sitter fortfarande kvar någonstans i bakhuvudet, redo att göra sig påmind.
Samtidigt vet jag att hopp också kan finnas där... ibland försiktigt,
ibland starkt om man bara vågar släppa in det.
Jag har haft människor runt mig som burit mig när jag inte haft kraft själv.
Ett nätverk som fångat upp, hållit kvar och påmint mig om vem jag är när jag själv glömt.
Det är inget jag tar för givet. Det är en gåva.
Varje resa med bröstcancer är unik. Ingen upplevelse är den andra lik.
Men om min berättelse kan ge ens en liten gnutta mod till dig som just nu är mitt i det...
Eller till dig som står bredvid någon som kämpar... då är den värd att dela.
Räck ut en hand.
Bjud på en fika.
Ta en promenad.
Prata om framtiden, om drömmar,
om vilka blommor som ska planteras i år...
Var som helst, hur som helst.
❤
I det stora hela mår jag bra idag. Jag lever. Jag är här.
Och även om vägen fortsätter ett tag till, med behandling och biverkningar, så är livet mitt.
Och det tänker jag fortsätta leva... så fullt ut jag kan!
Kram till alla... Anna
❤
(Alla bilder fotograferade idag av mig)
6 kommentarer:
Jag beundrar din inställning till denna j**la sjukdom. Många skulle nog inte bemöta omgivningen med samma goda humör och trevliga utstrålning - även om jag kan förstå att det inombords känns jobbigt.
Min mor hade bröstcancer, men det var inte av den hon avled för några år sedan. Nu har jag en nära vän som fått diagnosen och tvingas till behandlingar i Eskilstuna flera gånger i månaden.
Ha det bra och hoppas du att fortsätter lägga ut trevliga inlägg i många år till.
Hej Stefan! Tack snälla för dina fina ord, de betyder mer än du anar. Det är precis som du skriver... det finns dagar då det känns väldigt tungt inombords, men för mig hjälper det att försöka möta livet och människor med värme ändå.
Jag är ledsen att höra om din mamma, och att din vän nu också drabbats. Cancer berör så många, ofta på flera håll samtidigt, och det sätter verkligen saker i perspektiv. KRAM
Så fint du skriver om denna tuffa utmaning! Och så vackra bilder! Livet kommer med så många utmaningar ... inspireras av hur du angriper dem! Varmaste kramar från oss!
Kära Anna!
Du vet att jag relaterar 100 % med dina tankar här <3 Jag tror att man måste ha varit i situationen för att verkligen kunna förstå hur mycket det påverkar ens liv, känslor och tankar, för alltid.
Leva livet fullt ut... så rätt! Och egentligen det enda rätta för alla tänker jag :)
Ha en fin kväll <3
Varma kramar!!
Fin påminnelse om det som är viktigt! Starkt att du delar med dig av det som är jobbigt & att bjuder på så vackra bilder & inlägg. Varma kramar Ulrika
Hej Helena! Tack snälla! Ja, livet har sina utmaningar, men det känns lättare med stöd och värme omkring sig. KRAM
Skicka en kommentar