Just i dag är det nio år sedan min bror Emil ringde mig det där samtalet på morgonen...
Pappa finns inte mer hos oss! Lilla pappa! Min älskade pappa lämnade oss.
28 september kommer alltid att bära med sig både saknad och kärlek för mig.
Och de sista rosorna får vila mot den duk som mamma broderade som ung flicka.
Ett litet möte mellan då och nu.
Mamma har varit borta i fyra och ett halvt år nu, sedan februari 2021.
Saknaden är fortfarande stor.
Idag för nio år sedan...
Pappa somnade in den 28 september 2016, bara en vecka innan Frank fyllde ett år.
Han hann ändå vara med under Franks första tid, och för det är jag så tacksam.
Det känns konstigt att pappa har varit borta i nio år! Nio år av saknad.
Minnena av mamma och pappa finns kvar i blommor, i duken, i vardagen och i hjärtat.
Mamma och pappa på 40-talet... unga, med hela framtiden framför sig.
De blickar ut över Östersjön, med den fria horisonten framför sig, där ute på klipporna på Femöre i Oxelösund.
Tänk... borta på andra sidan horisonten pågick samtidigt ett hemskt krig.
Så nära, men ändå så långt borta från deras vardag.
Vilken kontrast... ungdom, framtidstro och kärlek här hemma, medan världen utanför stod i brand.
Och hur ser det ut i världen idag... 80-85 år senare?
Vi ser återigen krig och oro runt om i världen.
Människor som tvingas lämna sina hem, familjer som splittras och framtidsdrömmar som sätts på paus.
Det känns ibland som att historien upprepar sig, fast i nya skepnader.
Samtidigt finns också så mycket hopp, kärlek och styrka bland människor.
Precis som mina föräldrar där på klipporna kan vi välja att hålla fast vid framtidstron även när världen gungar.
Må vi aldrig sluta värna fred, frihet och medmänsklighet.
Gårdagens kvällshimmel glödde i rött, rosa och orange, som ett stilla eko av kärleken som finns kvar.
Nio år har gått sedan du lämnade oss, pappa... men i varje skymning hittar jag dig igen.
Trevligt veckoslut! Hoppas att du min kära läsare har haft en fin vecka!
Kram till alla... Anna
❤
(bilder fotograferade av mig)
2 kommentarer:
Kram till dig! Att förlora sina föräldrar som vuxen är hårt. Att förlora dem som barn ännu hårdare. Jag tänker ofta så med allt det som är i gungning nu. Jag har far kvar. Känner att jag måste ta hand om det. Fint inlägg! Marika
Tack snälla Marika för dina fina ord❤️ Ja, det är verkligen en speciell sorg att förlora sina föräldrar, och jag fick ha mina föräldrar länge! De fick ett långt och rikt liv. Så klokt av dig att värna om den tid du har kvar med din far. Det är så värdefullt. KRAM
Skicka en kommentar