Just i dag är det nio år sedan min bror Emil ringde mig det där samtalet på morgonen...
Pappa finns inte mer hos oss! Lilla pappa! Min älskade pappa lämnade oss.
28 september kommer alltid att bära med sig både saknad och kärlek för mig.
Och de sista rosorna får vila mot den duk som mamma broderade som ung flicka.
Ett litet möte mellan då och nu.
Mamma har varit borta i fyra och ett halvt år nu, sedan februari 2021.
Saknaden är fortfarande stor.
Idag för nio år sedan...
Pappa somnade in den 28 september 2016, bara en vecka innan Frank fyllde ett år.
Han hann ändå vara med under Franks första tid, och för det är jag så tacksam.
Det känns konstigt att pappa har varit borta i nio år! Nio år av saknad.
Minnena av mamma och pappa finns kvar i blommor, i duken, i vardagen och i hjärtat.
Mamma och pappa på 40-talet... unga, med hela framtiden framför sig.
De blickar ut över Östersjön, med den fria horisonten framför sig, där ute på klipporna på Femöre i Oxelösund.
Tänk... borta på andra sidan horisonten pågick samtidigt ett hemskt krig.
Så nära, men ändå så långt borta från deras vardag.
Vilken kontrast... ungdom, framtidstro och kärlek här hemma, medan världen utanför stod i brand.
Och hur ser det ut i världen idag... 80-85 år senare?
Vi ser återigen krig och oro runt om i världen.
Människor som tvingas lämna sina hem, familjer som splittras och framtidsdrömmar som sätts på paus.
Det känns ibland som att historien upprepar sig, fast i nya skepnader.
Samtidigt finns också så mycket hopp, kärlek och styrka bland människor.
Precis som mina föräldrar där på klipporna kan vi välja att hålla fast vid framtidstron även när världen gungar.
Må vi aldrig sluta värna fred, frihet och medmänsklighet.
Gårdagens kvällshimmel glödde i rött, rosa och orange, som ett stilla eko av kärleken som finns kvar.
Nio år har gått sedan du lämnade oss, pappa... men i varje skymning hittar jag dig igen.
Trevligt veckoslut! Hoppas att du min kära läsare har haft en fin vecka!
Kram till alla... Anna
❤
(bilder fotograferade av mig)
8 kommentarer:
Kram till dig! Att förlora sina föräldrar som vuxen är hårt. Att förlora dem som barn ännu hårdare. Jag tänker ofta så med allt det som är i gungning nu. Jag har far kvar. Känner att jag måste ta hand om det. Fint inlägg! Marika
Tack snälla Marika för dina fina ord❤️ Ja, det är verkligen en speciell sorg att förlora sina föräldrar, och jag fick ha mina föräldrar länge! De fick ett långt och rikt liv. Så klokt av dig att värna om den tid du har kvar med din far. Det är så värdefullt. KRAM
Halloj!
Vilket fint inlägg till din pappa och mamma.
Visst är det tungt när ens föräldrar går bort för de ska ju alltid finnas vid ens sida vill man.
Mycket fina bilder.
Kram Carin
Halloj Carin! Tack snälla för dina fina ord💕 Ja, det är verkligen tungt när föräldrarna inte längre finns kvar, man saknar dem varje dag. Samtidigt är det fint att ha alla minnen och bilder att titta tillbaka på. KRAM
Kära Anna!
Ett så finstämt inlägg om dina föräldrar, saknaden och allt det vackra runt omkring. Sista fotot är fantastiskt vackert.
Dina föräldrar finns inom dig, de är med dig, jag är fullständigt säker på det. Mina föräldrar gick bort samma år, pappa 30 mars, mamma den 8 november. Alltför unga men så är livet. De finns med mig än i denna dag fastän det har gått så lång tid sedan 1990. Det finns en kärlek över alla gränser.
Varm KRAM till Dig!
Karin
Så fin text tillägnad dina föräldrar <3 Förlust gör ont :/ Underbart foto på dom där dom blickar ut över havet <3
Tyvärr är det ju inte bara att krig upprepar sig, utan snarare pågår det ständigt krig någonstans dessvärre, bara på olika platser :/
Men framtidstro måste precis som du säger alltid finnas närvarande, det är viktigt, ja i princip livsnödvändigt att ha i åtanke :)
Kramar!!
Kära Karin! Tack från hjärtat för dina fina och tröstande ord💖 Det betyder så mycket att få ta del av dina egna erfarenheter och den kärlek du fortfarande bär med dig till dina föräldrar. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver... sorgen förändras men kärleken finns alltid kvar, starkare än allt. KRAM
Hej Sara! Tack snälla för dina fina ord och din reflektion💖 Ja, förlusten gör ont men kärleken och minnena finns kvar och bär en vidare.
Tyvärr tycks krig alltid pågå någonstans, men framtidstron ÄR livsviktig. Att hålla fast vid hoppet och det ljusa är nog det som gör att vi orkar. KRAM
Skicka en kommentar