Kära vänner! Igår var det dags för en tur in till stan.
Maken och jag åkte i karavan mot Söderbergs Bil... min bil behövde service.
När bilen var inlämnad var det även dags för min service... öronservice, närmare bestämt.
Jag hade tid hos min öronläkare Anna-Karin. Idag såg det fint ut!
Lite finputs bara och så fortsätter jag med mina örondroppar en gång i veckan.
Nästa besök blir i september.
Med öronen fixade men bilen fortfarande i verkstaden tog vi en sväng till Färgargården.
En fika och en liten promenad i värmen... som bara blev starkare ju längre dagen gick.
Till slut körde maken mig tillbaka till Söderbergs Bil och åkte sedan vidare hemåt.
Men först hämtade han upp Ida och barnen. De var sugna på att åka till sjöboden, vårt Sommarbo.
Där, i bilhallen, när jag stod och pratade i mobilen om just sjöboden,
hörde killen som jobbade där vad jag sa. Plötsligt vände han sig till mig och sa:
– Jag är uppvuxen där, i en av sjöbodarna. Min morfar byggde den största, fast man egentligen inte fick bygga så stor. Den revs 2007 och ersattes med en ny som jag var med och byggde.
Han blev alldeles nostalgisk!
Han berättade om vintrarna då de hade sparkarna ståendes under sjöboden, redo att tas ut på isen.
– Det var sjöbod nummer 13, sa han.
– VA?! utbrast jag. Det är ju vår sjöbod!
Vi blev båda tagna av sammanträffandet. Han berättade att han alltid velat köpa ut den,
men det blev aldrig så. Hans morfar hade tre barn och det löste sig aldrig på det sättet.
Jag berättade att vi köpte den via Facebook en midsommarafton för nio år sedan.
Allt gick snabbt... cash dagen efter. Det gjorde lite ont i hjärtat att höra hans längtan,
men jag berättade att våra barnbarn nu älskar hans barndomsplats...
en ny generation som springer barfota på bryggan, badar, skrattar och bygger nya minnen.
Och att vi verkligen älskar platsen och tar väl hand om den.
Vi stod där tillsammans, han som vuxit upp där och jag som förvaltar det vidare,
mitt i ett oväntat men väldigt fint möte. Tänk vad en väntetimme på en bilverkstad kan ge.
När jag kom hem fixade jag lunch... hamburgare, gurkmajonnäs, majskolvar och pommes.
När allt var klart ringde jag mobilen till dem som hade det gott nere vid Bråviken...
"Kom upp! Maten är klar!"
När de kom upp hungriga och slog sig ner vid det dukade bordet,
berättade jag om det oväntade mötet på Söderbergs Bil.
Om samtalet med killen där och hur det visade sig att vårt älskade sommarbo,
sjöboden nummer 13, en gång varit hans barndomsparadis.
Hans morfar hade byggt den och där hade han tillbringat sina barndomssomrar och vintrar.
Barnen lyssnade nyfiket medan de tuggade i sig sina hamburgare och pommes.
Det blev alldeles tyst en stund... nästan högtidligt.
Tänk att vår plats, där de nu badar, busar och växer upp, har burit på en annan familjs minnen.
Och nu får vi fylla den med våra. En märklig, vacker känsla av att allt hänger ihop.
Att platser bär på historier och ibland får man vara en del av något större än man först trodde.
Alma plockade en liten rosbukett innan hemfärd...
Må solen lysa på dig min kära läsare var du än är!
Kram till alla... Anna
❤
(bilder fotad av mig)
14 kommentarer:
Halloj!
Men vad världen är bra liten och så skoj att få höra hans berättelse om sina barndomsminnen som han hade haft där.
Förstår att du måste ha blivit paff när han sa numret.
Det är ju verkligen ett fint och vackert ställe som ni har där vid Bråviken.
Ha en fortsatt bra tisdagskväll.
Kram Carin
Jag älskar möten med människor! Berikande och ger hopp.
Och som ibland, när man minst anar, kopplar ihop sina liv med mitt. Händer faktiskt inte så sällan om man bara är lyhörd och vänlig och vill samtala med sina medmänniskor. Verkligen en fin historia du berättade med mycket minnen och historia - men också framtid. I somras mötte jag en kvinna på min semester långt upp i Sverige när vi besökte en kyrka i staden. Vi började samtala och det hela slutade med att hennes morföräldrar hade bott helt nära vår gamla sommarstuga ute på landet i Småland! Vad roligt det mötet blev och världen är som sagt var inte så stor :D! Kram, Annika
Men vilken överraskning! Och trots hans längtan tillbaka tror jag ändå att han tycker att det är fint att hans barndoms paradis nu ger en annan familj fina minnen.
Halloj Carin! Ja, visst är det märkligt hur liten världen kan kännas ibland. Jag blir verkligen paff när sånt händer! Det var så fint att höra honom berätta och att platsen fortfarande väcker sådana minnen hos folk gör det hela ännu mer speciellt.
Önskar dig också en riktigt fin tisdagskväll! Här blir det Allsång på Skansen! KRAM
Hej Annika! Tack! Visst är det fantastiskt hur sådana möten kan uppstå... ibland från ingenstans och plötsligt finns det trådar som binder ihop våra liv. Din historia från kyrkobesöket är precis ett sådant ögonblick som sätter sig kvar och jag håller helt med dig. Det handlar mycket om att vara öppen, nyfiken och lyhörd. Det ger verkligen hopp och påminner om hur mycket vi faktiskt har gemensamt, även med främlingar. KRAM
Hej Jossu! Ja, verkligen en oväntad och fin stund! Och precis så tänker jag också även om han bar på en viss längtan, så kändes det som att han blev uppriktigt glad över att platsen fortfarande lever vidare och betyder något för någon annan. Det är något vackert i det, att minnen får nya lager genom olika liv. KRAM
Vilket sammanträffande, så fint att höra hur han älskade platsen lika mycket som ni gör nu. Bjöd du in honom på en fika framöver? Kramar
Fantastiskt möte och att han hörde dig nämna "sjöbod". Och att du kom så du hade lite väntetid och planerade i mobilen.
Undrar lite varför de måste riva morfarderns och sen bygga upp ny? Och lite sorgligt med för killen men samtidigt så fint med er som har den nu och vårdar och tycker om den så mycket. Och barn och barnbarn. Men tänkte med att han skulle tycka om att få komma på en fika. Fast kan ju vara att minnen väcks som han vill ha där de är bara. Men det säger han säkert då.
Och vackra underbara foton tar du alltid, så roligt att se.
Kram
Såna tillfälligheter och möten är härliga. Det finns en historia kring alla byggnader, stora som små och det är alltid intressant att lyssna på berättelser kring dessa.
De första som flyttade in i vår nuvarande lägenhet var Jan Carlzon och hans föräldrar. Jan som sedermera blev känd som SAS-Janne. Det hade varit kul att höra hans minnen och möjligen få se bilder från tiden det begav sig (40-talet).
Ha det skönt i värmen.
Hej Anna! Ja, visst är det fint! Det kändes väldigt speciellt att höra honom berätta. Jag föreslog faktiskt inte en fika. Borde kanske ha gjort det. Så fint när platser binder människor samman på oväntade sätt. KRAM
Hej Monica! Ja, visst var det ett märkligt men fint sammanträffande. Som att det var meningen att våra vägar skulle korsas just där och då. Jag undrade också varför den gamla sjöboden behövde rivas, men kanske var den för dåligt skick… vem vet. Det där med fikan, han verkade glad över att vi bryr oss om sjöboden, men du har säkert rätt: vissa minnen vill man kanske låta vila. Om han vill komma, så vet han att han är välkommen. KRAM
Hej Stefan! Verkligen, det är just de där oväntade mötena och berättelserna som gör platser levande på riktigt. Så spännande med SAS-Janne! Tänk vilka historier väggarna skulle kunna berätta om man bara kunde lyssna. KRAM
Hej Anna!
Tack för en så fin stämning detta inlägg gav..killen som har vuxit upp där ni nu njuter stort. Ni har olika historier men om samma ställe. Ibland känns det nästan som meningen att det ska bli som det blir. Han behövde få veta att hans drömställe har det bra. Underbara foton till ..Alma som äter majs. Härligt, verkligen härligt. Det gör hon med stor inlevelse minsann.
KRAM
Karin
Hej Karin! Tack! Ja, tänk så märkligt och vackert livet kan vara ibland... att våra vägar korsas på det här viset, kring just den platsen. Det känns faktiskt som om det var meningen och ingen tillfällighet.
Alma hon tog sig an den där majskolven med belåtenhet! Så gott! KRAM
Skicka en kommentar