Juli, juli... vilket sommarväder!

 Helt underbart är det! 

Kära vänner! Efter en ganska halvtrist maj och juni så kom äntligen värmen 

lagom till att vi kom hem från vår vecka på Karpathos den 3 juli. 

Som om sommaren väntat på oss. Sommaren när den är som bäst.

 Sedan dess har vi verkligen försökt ta tillvara på varje ljummen kväll och varje skönt dopp. 

Och det finns bara ett sätt att njuta av maten… att sitta ute! 

Temperaturen har legat runt 28 grader, och även om värmen tar på krafterna, så älskar jag det. 

 Här hemma pysslar vi i trädgården, latar oss och njuter av vårt sommarbo. 

Vi får besök av barn och barnbarn och jag tar några svängar in till min yngsta dotter Lotta. 

Dagarna flyter stilla fram. Det är som om lugnet lagt sig både i kroppen och själen. 

 Några kvällar har vi unnat oss middag ute på mysiga restauranger längs Östersjön vid vår vackra skärgård. 

Igår styrde vi kosan mot Gryt. 

Det känns nästan som världens ände... trots att det bara ligger 20 minuter från Valdemarsvik. 

Bilresan från oss tog 1,5 timme och det var det verkligen värt. 

 Vid Gryts varv ligger Gryt Sea Lodge, precis intill vattnet. 

Där kan man både hyra stuga eller boka ett litet rum. 

Vi hade reserverat ett bord för två på kvällen... Aperolen och maten var utsökt. 

Mitt val var grillad lammytterfilé med rödvinsås, klyftpotatis, fetaost, gratinerade tomater och oliver. 

Maken valde pocherad torsk med havskräfta, vitvinsås och potatispuré. 

Till efterrätt... flamberad Glace au Four. Vi satt kvar länge!

Kvällen var ljum, vattnet glittrade och barndomsminnen kom och gick i mitt huvud. 

Björkskär... en liten bit av min barndom. 

 När jag var liten, på 60- och 70-talet, tillbringade vi en del av somrarna ute på Björkskär i Gryts skärgård. 

Ett riktigt paradis. Där bodde min moster Willemo och hennes man Tage, 

i ett hus med utsikt över det yttre havsbandet... kala klippor och hav, hav, hav så långt ögat nådde. 

 Mamma och Willemo stod varandra nära och det var alltid festligt och välkomnande 

att få komma till dem. Om det så var ute på Björkskär eller hemma hos dem på Styvbordsvägen i Oxelösund.

Jag minns den krokiga grusvägen ner till båten vid Gryts varv. 

Mamma suckade ofta över den... hon blev åksjuk och den kändes oändlig. 

Men vi barn älskade den, särskilt “pannkaksbacken” där bilen tog lite extra fart och 

det nästan kändes som att vi flög. Mamma var mindre förtjust, och idag förstår jag henne. 

 Nu är vägen asfalterad, men krokig och slingrig är den fortfarande.

 Tage, Willemos man, var född och uppvuxen på Björkskär. 

De var femton syskon och alla hade varsitt hus på ön. Tänk det! 

Idag är nästan allt sålt. Endast ett av husen är kvar i Eriksson-familjen. Och vet ni vad? 

Jag träffade honom... en riktig Erikssonare, helt oväntat när vi satt på restaurangen igår. 

Precis där vi satt lade en båt till vid bryggan. Den hette just "Björkskär". 

Jag funderade länge på om jag skulle gå fram. Tänkte först att det kanske bara var en stockholmare. 

Men nej, det var faktiskt en släkting till Tage! Så oväntat, så roligt. Tage och hans farfar var syskon.

Vi pratade om gamla tider, log åt minnena och kramades. 

Han sa att jag borde komma ut till ön någon dag och ta med mina bröder och återuppleva det som varit. 

 Och ja… vilken fin tanke. Men samtidigt kom en klump i magen. 

En stilla sorg över det som är förbi. En hel generation som inte längre finns. 

En svunnen tid som fortfarande bor i hjärtat.

Må solen lysa på dig min kära läsare var du än är!

Kram till alla... Anna

❤

(bilder fotad av mig)