Jag brukar inte skriva om det som gör ont. Det som skaver. Det som är tungt.
Men livet är ju inte bara en dans på rosor, hur gärna man än vill hålla fast vid det ljusa.
Vi bär alla våra ryggsäckar, fyllda med olika saker... vissa tyngre än andra.
Just nu är min ryggsäck tung av oro för min dotter, Lotta. Hon mår inte bra.
Hon kommer knappt utanför sitt hem. Är det social fobi?
Hon beskriver det som att hon får svindel när hon går ut, som att himlen faller över henne.
Det låter som någon form av panikångest.
Och det gör så ont i mammahjärtat att stå bredvid och inte kunna ta bort det.
Att inte kunna fixa. Att bara finnas där och hoppas att det räcker.
Det är inte lätt att få hjälp heller.
Det slår mig ofta hur mycket enklare det är när något är fysiskt...
bryt ett ben, få ett gips, klart.
Men när något går sönder inuti, då är vägen till hjälp så mycket krokigare.
Som om inte det vore nog har min egen kropp börjat protestera.
Min vänstra arm gör ont i vissa lägen, riktigt ont. Att klä på mig kan vara en kamp.
Att köra bil likaså... jag har svårt att vrida på huvudet och kan knappt använda armen
ordentligt när jag håller i ratten. I vissa lägen kan jag inte ens lyfta armen,
då måste jag ta hjälp av min högra arm för att få upp den.
Jag misstänker själv att det handlar om impingement i axeln.
När jag sökte hjälp gick det via onkologen istället för vårdcentralen,
och ordet skelettcancer nämndes. Det fanns inte ens i min tankevärld.
Och ärligt talat... jag tror fortfarande inte att det är det.
Men det satte igång tankar, inte minst hos maken.
Där fick jag vara den som lugnade, som höll hans hand.
Jag fick i alla fall snabbt tid för en DT-röntgen i söndags, och nu väntar vi på svar.
Det skulle ta ungefär tio dagar. Det är bra att de kollar... att man kan utesluta det allvarliga.
Själv känner jag ingen större oro. Jag tror mer på att det är något som går att rehabilitera.
Något som går att träna upp och komma tillbaka från.
Men under tiden… det gör ont. Både i kroppen och i mammahjärtat.
Och ibland måste man få skriva det också.
Önskar dig min kära läsare en fin Valborgsmässoafton och 1:a maj!
Kram till alla... Anna
♥
(Alla bilder fotade av mig)
28 kommentarer:
Styrkekramar!
Hej Anna! Tack snälla du, det behövs! KRAM
Tänker att man visst får skriva om skav. Så svårt när ett barn inte mår bra. Spelar ingen roll hur stora de är. Verkligen dåligt att man inte kan få hjälp när det handlar om det psykiska. Styrkekramar från Marika
Åh vad jag önskar dig allt gott, har ju följt din blogg under ett par år minst. Tråkigt med dottern, förstår så väl att du oroar dig, svårt idag med hjälp. Jag har tidigare erfarenhet av vård av unga med liknande problem, men tyvärr ser det helt annorlunda ut idag. Det var på många sätt bättre förr, låter som en klyscha men sant vad gäller psykiatri och hjälp till unga i stort. Nog om det här. Vill bara önska att dig det bästa, ta hand om dig och din familj💖🌸/ din instagramkompis Elsbeth
Hej Marika! Tack fina du! Ja, det är verkligen så… skavet finns där oavsett ålder, och som förälder gör det ont rakt in i hjärtat när ens barn inte mår bra. Jag känner mig maktlös. Håller helt med dig!! Det borde vara självklart att få hjälp när det handlar om psykiskt mående. Där ligger vi efter i Sverige!! Så många unga som mår dåligt!! KRAM
Tänker på dig. Varma kramar. Hoppas du i alla fall får en fin och trevlig Valborg och första maj.
/Tummelisa/Eva
Hej Elsbeth! Tack snälla du! Det betyder verkligen mycket att du har följt så länge och tar dig tid att skriva. Och ja… det är så tungt när ens barn inte mår bra, oron liksom släpper aldrig. Jag håller med dig, det känns som att det har blivit svårare att få rätt hjälp idag, vilket gör allt ännu mer frustrerande.Tack för din omtanke! KRAM
Hej Eva! Tack snälla! Det värmer verkligen att du tänker på mig. Jag hoppas också att det kan bli en fin Valborg och första maj. Menyn har jag redan planerat. Att laga mat är kul. Hoppas du får en riktigt fin helg du med! KRAM
Halloj!
Fina Anna förstår vilken oro som du har malar inom dig för din dotter. Det är precis som du säger att det är verkligen svårt att få någon hjälp när det gäller detta. Hoppas innerligt att Lotta blir bättre eller får den hjälp som hon behöver.
Jag håller tummarna för ditt svar som du ska få från röntgen snart och skickar över en massa styrkekramar till dig. Tänker på dig.
Kram Carin
Det gör ont när ens vuxna barn inte mår bra. Man kan ju inte ta över och fixa på samma sätt som när de var små. Ibland kan en hund eller katt ge dem en stund där oro släpper. Hoppas du kan slippa din smärta i armen. Kanske en nerv som ligger i kläm eller för mycket trädgårds arbete. Var rädd om dig. Kram Anki
Halloj Carin! Tack fina du! Det är en tuff situation, men vi tar en dag i taget och hoppas precis som du att Lotta snart får rätt hjälp. Och jag hoppas att röntgensvaret inte dröjer alltför länge. Tänker på dig också! KRAMAR
Hej Anki! Tack fina du! Du sätter verkligen ord på det som känns… det gör ont i mammahjärtat när ens barn inte mår bra, och maktlösheten är svår. Man vill ju bara kunna fixa allt som förr. Du har så rätt i det du säger om djur, ibland kan de ge en liten paus från allt det tunga. Även Frank och Alma är bra för Lotta, hennes systers barn.
Tack också för omtanken om min arm, jag hoppas det är något tillfälligt och inte alltför allvarligt. KRAM
Hej Anna och skriver om ditt drabbade först. Tänkte på frozen shoulder också, det är rent hemskt, hade först i ena axel och arm i 1 1/2 år, sen läkte det ut och då drabbades den andra lika länge. Svårt bara att kamma sig och att gå på toaletten. Jag levde på som vanligt, finns ju inga val och ingen hjälp heller. Fattar knappt sen att det läkt ut. Som ett mirakel känns det. Minns jag gjorde mitt eget träningsprogram trots smärtor.
Det andra inklämning är hemskt också och lite kan en proffsig och kunnig fysioterapeut lindra när diagnos är ställd, de möter så otroligt mycket skador och sjukdomar och ser och känner igen, ev kan kortisonspruta ges av läkare som också ska vara proffsig på detta. Och kan bli bättre men långvarigt. Nära mig drabbade. Och ständiga smärtor är förfärligt men vi klarar tydligen mycket vi människor. Hoppas att de ser tydligt vad det är.
Och så jobbigt för er båda att dottern inte mår bra, hon har ju varit aktiv och gjort mycket med er. Kan något hänt som förändrat och skrämt henne? Och mycket dåligt att hon inte får hjälp med att utredas och även stöd i det hon behöver. Någon trygg som sällskap som följer med ut t ex. Blivit så mycket som görs ojämnt i landet och resurser dras in.
Hoppas det blir bättre allt, tycker människor drabbas så mycket numera, både unga och gamla och många kämpar så otroligt som är aktiva i sina jobb.
Önskar er en vacker Valborg ändå i allt detta.
Kramar❤️
Anna, Anna ... jag vill krama om dig. Inte lätt alls, förstår att oron fär Lotta äter sig in i din själ. Det är ju så, mår ens barn dåligt må man själv dåligt. Ja inte lätt när det handlar om psyket, det finns ingen konkret hjälp att få. MÅ Lotta må bättre snarast. Hoppas att ni kan besöka henne ofta, vill hon komma hem till er? Alltså hälsa på? Eller till Ida?
Sedan ditt eget fysiska elände ...Så bra att att DT tagits, och jag håller alla tummar för att det ska bli bra resultat. OCH fixbart. Anna. jag önskar dig den bästa långhelg du kan få. Kramar i massor, massor.
Hej Monica! Tack fina du!
Tack snälla för att du delar med dig av din erfarenhet, Frozen shoulder. Otroligt tufft det du gått igenom med båda axlarna så länge!! Jag hoppas att jag får en tydlig diagnos snart så att rätt hjälp kan sättas in.
Och tack för dina omtänksamma ord kring min dotter. Det är så svårt att se henne må dåligt! Önskar att det fanns mer hjälp att få än bara piller! Önskar dig också en fin Valborg! KRAM
Hej Annika! Tack fina du för att du bryr dig så mycket! Du sätter verkligen ord på det när ens barn inte mår bra så känns det i hela ens egen själ. Det är en ständig oro som är svår att stänga av… men vi försöker ta en dag i taget och finnas där så mycket vi kan för Lotta. Vi har daglig kontakt via mobilen. Längtar tills hon vill och orkar ses mer framöver, både hos oss och kanske hos Ida också. Det är en balansgång att finnas nära utan att pressa.
Och tack för omtanken kring mig också. Nu hoppas vi verkligen att svaren från DT ger klarhet och att det är något som går att åtgärda. KRAM
Både mannen & jag har onda axlar nu & jag tänker frozen shoulder när jag hör ditt men bra att de kollar upp det ordentligt. Förstår hur det känns i mammahjärtat, kanske hon kan gå till någon som jobbar med yoga/healing eller något liknande för de brukar ha "skills" att lärar ut hur man slappnar av riktigt ordentligt, det finns också mycket avslappningsövningar på tex spotify. Jag hade själv panikångest när jag var yngre & yogan botade mig, speciellt medicinsk yoga men det är inte lätt att få någon att göra yoga som inte vill det själv. Stor styrkekram till dig.
Så fina bilder... Ditt vackra Norrköping och som jag så bra känner igen nu. Tack! Jag önskar din dotter allt det bästa och att hon snart blir frisk och få må bra och bli sig lik! På vilket sätt är inte jag rätt person att berätta om men håller med några ovan; djur, musik, familjen, konst och samtal kan ju aldrig skada. Jag förstår din oro och att man känner sig maktlös och deppig... Barnen SKA må bra!!! Apropå din arm så hoppas jag naturligtvis på ett bra svar som gör att du får rätt hjälp så att du blir återställd. Diskbråck som jag hade för några år sedan var hemskt men efter vila och vissa rörelser/övningar blev jag nästan helt OK igen... Det finns hopp! <3 Kramar, Annika
Kramar till dig Anna! Visst måste man få skriva om allt som gör ont. Det mörka är ju det som ger perspektiv åt det ljusa, det som ger djup i det vackra. Den svenska sommaren är så hjärtslitande vacker eftersom vintern är så tungt och bittert mörk. Jag uppskattar ju verkligen allt vackert du lägger ut här - inklusive blommor, kläder och god mat - men det mörka har också det sin plats. Jag hoppas att din smärtbild har någon lösning och förklaring som inte är skelettcancer och att Lotta får rätt hjälp med sin ångest.
Kramar till dig - Annika
Hej Ulrika! Tack snälla! Ja, vi tänker också att det kan vara något som frozen shoulder, men det känns tryggt att det tas på allvar och kollas upp ordentligt.
Dina tips om yoga och avslappning är jättefina… det är nog precis sånt hon skulle behöva, bara man kan få henne att vilja testa. Skönt att höra att det hjälpte dig så mycket också, det ger hopp. KRAM
Hej Annika! Fina du, tack för dina varma ord! Kul att du känner igen dig i Norrköping… det är ju något alldeles speciellt med den här staden🥰
Det är precis som du säger… barnen SKA må bra, och det gör ont i hela en när de inte gör det. Tack också för omtanken kring min arm. KRAM
Hej Annika! Tack fina du! Dina ord berör verkligen. Du sätter ord på något så sant… att det mörka och det ljusa hör ihop, och att det ena på något sätt förstärker det andra. Precis så känns det.
Det betyder mycket att du uppskattar det jag delar, både det vackra och det som gör ont. Ibland behöver allt få finnas samtidigt, hur motsägelsefullt det än kan kännas.
Och tack för din omtanke kring både mig och Lotta. Jag hoppas verkligen också på svar som inte är något allvarligt, och att hon får rätt hjälp att hitta tillbaka till lugnet igen. KRAM
ps. Grattis, du fyller ju år imorgon!! Önskar dig en toppendag! ds.
Ljuset vore inte ljuset om inte det mörka fanns. Jag känner inte dig så väl då vi är nya bloggbekanta, men nånstans så tycker jag mig se av det jag läser och ser i bilderna att ljuset bor i dig, till styrka när det blir skört i livet. Att skriva om det tunga är att lätta på trycket som oron ger! Bara det gör att det blir en aning ljusare. Det är bra för själen och kan ge stöd åt andra!
Goa tankar och kram till dig Anna!
Go'morron Tove! Tack fina du för dina varma och kloka ord. Jag är född positiv och ser det mesta från den ljusa sidan. Och du har så rätt i att ljuset och mörkret hör ihop, och att det ibland är genom det svåra som man också hittar styrkan och ser ljuset tydligare igen.
Att skriva blir ofta ett sätt att andas lite friare och släppa ut det som tynger, precis som du beskriver. Om det dessutom kan ge igenkänning eller stöd till någon annan känns det extra värdefullt. Tack för dina goa tankar! KRAM
Anna - skickar allt ljus och allt vackert jag har åt ditt håll. Förstår att det värker i själen just nu! Jag vet inte många som är lika bra på att ta in allt det vackra i livet, från smått till stort, och jag tänker att det kan hjälpa till för att du ska kunna hålla näsan ovanför vattenytan just nu. Men aj, det är så smärtsamt när barnen inte mår bra, det äter så mycket energi. Jag är glad att du har en varm hand att hålla i, även om det är du som kanske ibland får stå för lugnet. Skickar varma kramar, kära du. Och ert Valborgsfirande såg fantastiskt ut, förresten, skriver ingenting i det inlägget.
Hej Monnah! Tack för dina så omtänksamma och varma ord. Det går rakt in och betyder mycket mer än du kan ana.
Ja, det är tungt när ens barn inte mår bra… det är en sorts oro som aldrig riktigt släpper taget. Man försöker hålla ihop vardagen ändå, men det finns hela tiden där i bakgrunden. Samtidigt försöker jag verkligen hitta kraft i det lilla runt omkring, i ljuset, naturen och allt som fortfarande är fint och levande. Det hjälper mer än man kanske tror.
Tur att ha någon vid sin sida. Det gör skillnad att inte bära allt ensam i tanken. Jag har en stor familj! I’m truly blessed🙏🏻 KRAM
Hej Anna och tack för att du delar med dej, alltid så vackra bilder och texter som berör. Våra barn är alltid en del av oss och mår de inte bra, påverkar det mycket. Hoppas att du/ ni orkar kämpa för Lotta då det verkar som hon behöver professionell hjälp. Min dotter som i perioder mått dåligt psykiskt sa en gång när man nekade henne hjälp p.g.a. att hon ändå var ”funktionell”, alltså kämpade på, pluggade o.s.v; Säger man så till någon som har blindtarmsinflammation? Vi väntar tills den brister… Tänkvärda ord som tyvärr beskriver hur det just nu är. Styrkekramar till er alla och kämpa för Lotta, kram Carina
Tack Carina för dina kloka och omtänksamma ord. Det du delar berör verkligen, och din dotters ord sätter fingret på något så viktigt, att psykisk ohälsa ofta tas på mindre allvar så länge någon fortsätter fungera utåt. Tack för att du delar med dig av era erfarenheter. Det betyder mycket med ditt stöd och dina styrkekramar. Vi fortsätter kämpa för Lotta och hoppas att hon får den hjälp hon behöver. KRAM
Skicka en kommentar