Kära vänner! Jag har haft långa, intensiva dagar. Trevliga, roliga dagar.
Men jag märker att jag inte längre orkar hålla samma tempo som för tre år sedan.
Trött på riktigt!
Måndag gjorde jag absolut ingenting.
Tisdag jobbade jag 07.45 -15.00, och åkte sedan hem till Lotta för att ge henne lite sällskap.
Hon mår inte alls bra just nu. Det gör ont i mammahjärtat.
Klockan 17.00 - 18.30 var det APT, arbetsplatsträff... så tillbaka till jobbet igen.
Och klockan 18.30, den 11/11 varje år sedan 1981, är det träff med gymnasievännerna.
Jag orkade egentligen inte, men ville så gärna. Det blev jättetrevligt!
Kom hem 21.30... hade varit hemifrån i över 14 timmar.
Hade svårt att varva ner, somnade vid 01.00 och vaknade 04.30.
Kunde inte somna om, men tänkte att jag i alla fall låg och vilade.
Upp 06.15. Lektioner från 08.00 till 14.20, plus rastvakt både på förmiddagen och lunchen.
Slutade 14.30, åkte hem till Lotta igen... gräddade våfflor och gjorde henne sällskap. En mysig stund!
Hemma efter 18.00. Slängde mig i sängen! Somnade visst till en timme.
La mig för natten vid 21.00, somnade vid tio och sov hela natten.
Idag när klockan ringde 06.15 var jag helt bedövad i hela kroppen.
TUNG i kroppen och huvudet helt borta. Jag kunde inte gå upp ur sängen. Så läskigt.
Obehagligt!
Så idag blev jag hemma. Vila, VILA och åter vila. Vill till jobbet imorgon!!
Jag MÅSTE inse att jag inte fixar sådana intensiva och långa dagar.
Det enda jag har gjort idag är att fixa kaffe. Jag orkar inte mer just nu!
Maken gav mig ett ägg och en kopp te på sängen innan han åkte iväg till jobbet i morse.
Men jag kommer inte upp ur sängen!
Det enda jag orkar är att skriva... skriva av mig, med Mac’en på magen i sängen. Som terapi!
Jag läser överallt om kvinnor som hamnar i klimakteriet.
Min mamma pratade aldrig om det... inte min generation heller, egentligen.
När jag fick min bröstcancer, som var hormonell, hade jag redan varit i klimakteriet i tio år.
Jag hade väl inga större problem med klimakteriet, åtminstone inget jag pratade om.
Men nu, efter över två år med endokrinbehandling, medicin som tar bort
ALLT östrogen, på en kropp som redan gått igenom klimakteriet...
måste jag säga det: biverkningarna är som att jag har hamnat i klimakteriet From Hell!
Jag vill så gärna göra roliga saker, hålla samma tempo som förr.
Men det går inte längre. Proppen går ur mig.
Kroppen värker, lederna protesterar, benen känns tunga som stockar!
Och tröttheten... ja, hjärntröttheten är brutal!
Ja, denna medicin har påskyndat mitt åldrande i 200 km/h... INTE KUL!
Två fullspäckade dagar, tisdag och onsdag, och jag orkar knappt bära mig själv efteråt.
Jag är 25 % sjukskriven. Vill jobba. Gör det jag ska. Har lärt mig att säga nej!
Och jag trivs faktiskt bra på jobbet. Mitt mående har inget med jobbet att göra.
Det handlar om mina hemska biverkningar. Det ÄR tufft!
Nästan all min energi går just nu till jobbet, men jag vill ha ork kvar till livet utanför också.
Jag brukar säga att jag inte är 48 år längre... bara att inse det.
Jag känner mig ibland som en 80-åring inuti. Kanske är det dags att börja trappa ner.
Och nu har jag bestämt mig: 2027, när jag fyller 64, går jag i pension.
Efter cancerdiagnosen vet jag att dagarna är värdefulla.
Livets klocka tickar, och jag vill leva varje sekund.
Livet förändras, kroppen förändras... men jag försöker möta allt med nyfikenhet och omtanke om mig själv.
Till dig som också kämpar med trötthet, biverkningar eller bara livet i stort: var snäll mot dig själv!
Vi gör så gott vi kan, och det räcker.
Ljus och frid till dig min kära läsare!
Kram till alla... Anna
❤
(bilder fotograferade av mig)
24 kommentarer:
Så insiktsfullt Anna! Bra du skriver om klimakteriet, det är verkligen inget att hymla med. Hoppas dagen i sängen ger dig energi åter, att du snart känner igen dig själv igen och kan göra det du vill. Hoppas även Lotta snart mår bättre! Kramar
Hej Anna! Tack snälla! Ja, det är verkligen viktigt att vi pratar mer öppet om klimakteriet, så många går igenom det utan att riktigt förstå vad som händer. Dagen i sängen gör gott! Hoppas allt är fint med dig! KRAM
Så fint och insiktsfullt du beskriver dina dagar. Även när orken inte räcker och det känns tungt. Hoppas verkligen att du känner dig bättre (och helst bra naturligtvis!) snart och att du vilar ordentligt och tar det lugnt. Återhämtning är så viktigt samt att inte göra allt... Jag hoppas att din dotter snart känner sig bättre med! Det är, som du skrev, så jobbigt när ens barn inte mår bra. Jag gick ganska nyligen i pension vid fyllda 64 och det känns bra - om än lite konstigt. Pensionen är tyvärr inte mycket att hurra för efter att arbetat en bra bit över 40 år som förskollärare men det får gå. Önskar dig ett stort lycka till med allt! <3 Varma kramar, Annika
Tack fina Annika❤️ Dina ord värmer verkligen. Ja, återhämtning är så viktigt! Något jag försöker påminna mig själv om varje dag. Det är inte alltid lätt att bromsa när man är van att köra på. Hoppas också att du får njuta av din pensionstid, även om det känns ovant i början. Men vår pension är ett hån!! Tur att jag har maken! Annars hade jag varit tvungen att jobba till 68 år, där ligger pensionsåldern för lärare. Inte klokt! Efter så många år i förskolan är du verkligen värd lugnare dagar och tid för dig själv. Tack igen för din omtanke! KRAM
Anna, Anna, Anna här kommer stora kramar från mig. Du måste nu ta tid för återhämtning och vila, om det går. Jag vet att det inte är så lätt att bli sjukskriven, men det kanske där just det du skulle behöva bli. Att få vila.
Klimakteriet är inte kul. Verkligen inte. Mina värsta symptom, vallningar på natten, börjar klinga av nu. Men jag tror kanske aldrig att de helt försvinner. Som sagt, det är bra att skriva om det. Jag har gjort det, bara ut med språket. För det är ingen lätt tid. Nu ösnajr jag dig GOD vila, och att du ska bli piggare och Lotta likaså. Stora kramar fån mig!!!
Hej Annika! Tack snälla du för dina fina och omtänksamma ord. Ja, du har helt rätt... återhämtning och vila är nog precis vad som behövs just nu, även om det ibland är svårt att tillåta sig det. Skönt att höra att dina vallningar börjar ge med sig! Tack igen för din värme och omtanke! KRAM
Käraste Anna!
Jag känner med dig och vet att behandlingen och medicinerna gör en trött så in i baljan. Inte av egen erfarenhet men av goda vänners erfarenhet. Ena dagen är orken där, nästa inte och tröttheten tar nästan knäcken på en. Försök att ta det lugnt och var mån om dig själv även om jag vet att ett mammahjärta, ett lärarhjärta vill så mycket mera än vad det orkar just nu.
Klimakteriet gick nästan spårlöst förbi för min del så jag känner mig nästan skyldig att säga det, för jag vet att så många har stora problem. För min del inte, det bara var så gott som ingenting.
Många många varma stora KRAMAR till DIG Anna!
Karin
Halloj Anna!
Jag har aldrig haft problem med klimakteriet men haft många vänner som haft det. Jag tror verkligen du behöver vila upp dig och återhämta dig ordentligt. Jag förstår precis vad du menar med att åldras inuti för jag känner likadant och den där hjärntröttheten som man har. Man vill så mycket som man kunde förr fast kroppen och huvudet säger ifrån.
Jag skickar många stora värmande styrkekramar till dig och jag hoppas att din Lotta snart mår bättre med.
Kram Carin
Käraste Karin! Tack snälla för dina fina ord, de värmer verkligen! Du har så rätt, orken går verkligen upp och ner, och det är nog just det som är så frustrerande. Men jag försöker att lyssna på kroppen och ta en dag i taget (även om det inte alltid är så lätt för ett mamma- och lärarhjärta).
Så skönt att höra att du slapp större besvär under klimakteriet. Samma var det faktiskt för mig, då för tio år sedan. Men nu, jättetufft!
Stort tack igen för omtanken! KRAM
Halloj Carin! Tack snälla för dina fina ord! Ja, visst är det märkligt hur kroppen och huvudet liksom inte riktigt hänger med längre, fast viljan finns där. Hjärntröttheten är verkligen något nytt att lära sig hantera. Jag försöker vila och ta det lite lugnare, även om det ibland är lättare sagt än gjort.
Tack för styrkekramarna, de behövs och värmer massor! Och tack för omtanken om Lotta🙏🏻❤️
KRAM
Det är så tråkigt på alla sätt att du fått alla biverkningar som dessa mediciner orsakar, östrogen behövs för benbyggnad, bevarande av muskler, viktigt för hjärta och kärl och hjärnans mående. Och du har stor brist pga av efterbehandling av cancern. Du borde få kolla upp värdena och se och att hänsyn måste tas till för mycket biverkningar.
Jag forskat inom endokrinologi i fem år som en del av långa yrkeslivet inom många områden. Inom det hade vi (Huddinge sjukhus) samarbete med Linköping.
Och östrogen är också viktigt som skydd för levern. Och stor brist kan göra så att det inte går att resa sig som du berättar. Musklerna för svaga. Hoppas att det kan bli någon balans i behandlingen för dig.
Väldigt jobbig situation och tyvärr ännu pratar man inte så mycket om allt kvinnor drabbas av eller går igenom.
Kram till dig.
Hej Monica! Tack snälla för din fina och kunniga kommentar! Det betyder mycket att du tar dig tid att förklara så tydligt och med så mycket förståelse. Ja, det har verkligen varit tufft med alla biverkningar och att kroppen förändrats så mycket efter behandlingen. Jag håller helt med om att östrogenets roll underskattas, och det är sorgligt att det inte pratas mer om hur mycket kvinnor påverkas.
Jag ska absolut ta upp det du nämner om att få värdena kontrollerade! Det känns viktigt att hitta någon form av balans.
Tack igen för din omtanke och din erfarenhet, det ger hopp mitt i allt. KRAM 🤍
Så jobbigt, skulle bli livrädd om jag inte kom upp ur sängen men å andra sidan orkar jag inte så mycket när jag väl kommit upp. Förstår att den stora orsaken är biverkningar av din medicin men är säker på att Lottas mående också påverkar. Jag gick i pension när jag var 63. Jag började ett privat pensionssparande när jag var 27 år och klarar mig bra på min pension. Jag kände inte av klimakteriet när det begav sig men sen fick jag livmodercancer. Jag opererade bort hela rasket och tappade därmed östrogenproduktionen helt. Jag kan få östrogen nu men törs/vill inte så nu har jag klimakterieproblem med bl a vallning. Jag har också ett hjärta som inte gör sitt jobb så fysiskt klarar jag inte mycket men hjärntrötthet känner jag inget av. När jag läste allt du gjort under dagarna i början av veckan blev jag helt slut av att bara läsa. Man blir jättetrött även när man gör många roliga saker. Hoppas Lotta mår bättre snart för som sagt jag är säker på att hennes mående tar på dina krafter.
Kram
Go’morron Monika! Tack för att du delar med dig! Du har verkligen gått igenom otroligt mycket, både med hjärtat och efter operationen. Det ÄR tufft att ha fått hela östrogenproduktionen borttagen och behöva hantera klimakteriebesvär i efterhand. Du är stark som tar dig igenom allt det där. Du har helt rätt i att Lottas mående påverkar mig!! Det blir som en extra tung ryggsäck ovanpå medicinernas biverkningar. Och ja, även roliga saker kan ta massor av energi, det märker jag verkligen. Förstår också att du blev trött av att bara läsa om allt jag gjorde, jag blir det själv!! Jag måste förstå och lära mig att jag inte fixar sådana dagar längre. Kroppen säger ifrån tydligt just nu.
Hoppas verkligen att du får perioder med lite lindring från vallningarna och att hjärtat inte krånglar mer än nödvändigt. Vi är förebilder i hur vi fortsätter kämpa trots allt! KRAM
Kära Anna!
Ja, fy sjutton, det är inte lätt när inte kroppen och hjärnan samspelar, och just det där att vilja så mycket men inte orka är en svår insikt.
Personligen blir jag sällan fysiskt trött, och jag har inte känt av klimakteriet så mycket, men däremot blir jag mycket lättare trött i hjärnan numera om jag har för mycket intryck och kaos omkring mig, något jag inte brydde mig om förut på samma vis.
Späckade dagar känns roliga i stunden men "baksmällan" är hårdare helt enkelt...
Ta hand om dig och försök vila så mycket det bara går, lyssna på kroppen och sinnet... kanske meditation och andningsövningar kan hjälpa? (det försöker jag jobba med, och just andningen är viktigare än vad man tror för återhämtning)
Det gör mig ledsen att läsa att din dotter inte mår bra nu, och jag förstår att det påverkar dig väldigt mycket också, för så är det ju <3
Många varma kramar till dig min vän!! Hoppas du får en lugn och avkopplande helg!!
Åh Anna, bara det där med att ett barn inte mår bra är ju en stress utan dess like. Jag blev försatt i klimakteriet vid 48 då jag gick igenom min första cancerbehandling. Badade i svett och var allmänt olustig. I huvudet fortfarande ung med en kropp som var allt annat. Dessutom utan hår. De har ju försvunnit men det är klart att vid 60 och med nya mediciner är jag ju inte heller så i topp. Skulle inte heller klara heldagar så utan att få vila en stund mitt på dagen. Ta hand om dig! Vila mycket och precis som Sara sa; gör andningsövningar! Det gör skillnad. Kramar Marika
Kära Sara! Tack för dina kloka och omtänksamma ord! De betyder mer än du anar. Du sätter verkligen fingret på hur det känns… just den där kollisionen mellan vilja och ork är tuff att acceptera.
Jag känner igen mig i det du beskriver med hjärntröttheten. Det är som att mycket som gick lätt förr nu kräver så mycket mer energi, och även om det är roligt i stunden så kommer ”baksmällan”, precis som du säger. Det är skönt att höra att jag inte är ensam om att känna så.
Jag ska absolut försöka vila mer och lyssna på kroppen och du har rätt, andningen gör verkligen skillnad.
Tack också för att du tänker på min dotter❤️ Det är en jobbig tid och det tar mycket kraft! KRAM
Kära Marika! Tack för att du delar med dig av din egen resa, det gör verkligen intryck. Jag kan bara föreställa mig vilken enorm utmaning det måste ha varit att hamna i klimakteriet så tidigt och dessutom mitt i en cancerbehandling. All den förändringen i både kropp och själ på samma gång… det är mycket mer än någon egentligen ska behöva bära.
Jag känner igen det där du beskriver, att huvudet fortfarande tänker ”jag är ju ung”, men kroppen har helt andra planer. Det är svårt att förhålla sig till, och jag blir både rörd och imponerad av din styrka och öppenhet.
Tack också för dina råd. Jag tar dem verkligen till mig. Att vila och göra andningsövningar är något jag behöver bli bättre på, och det hjälper att höra det från någon som vet vad det faktiskt gör för skillnad.
Och ja… när ens barn mår dåligt så tar det över allt annat. Det är hjärtesorg och oro i varje andetag. Men dina ord värmer, och det betyder mycket att känna sig förstådd. KRAM
Hej Anna,
åh så ledsen jag blir att läsa att du inte mår bra. Och dessutom oro för din dotter - usch så jobbigt.
Jag förstår precis hur du känner dig, den där förlamande tröttheten känner jag väl igen, så tungt och deprimerande att känna. Jag hoppas att du saktar ner, tar hand om dig själv och lyssnar på vad din hjärna och din kropp säger till dig. Jag vet att det är svårt! Man vill ju så mycket och när ens barn mår dåligt finns ju liksom inget stopp på vad man gör för dem! Jag hade inga som helst problem med klimakteriet,
och har ingen fysisk sjukdom att tampas med, men jag vet hur
trötthet känns, inte minst hjärntrötthet...Det är tre och ett halvt år sen jag blev sjuk i en stress-diagnos (utmattning) och jag har fått lära mig att jag måste leva med en låg energi-nivå och tänka på vad som är viktigt för mig för att må bra. Och kunna säga nej...även om det är skitsvårt!
Å, Anna, jag hoppas verkligen att din Lotta ska mår bättre snart, finns inget värre än att se sina barn må dåligt. Det känns ju i hela ens kropp. Men vilken tur hon har, som har en mamma som du!
Varma kramar till dig. Ta hand om dig och vila och ta det lugnt.
Och ha en skön helg!
❤️ /Ninnie
Hej Ninnie! Tack snälla du för dina omtänksamma och varma ord. Det betyder mer än du anar att få läsa det du skriver. Det är verkligen en märklig kombination av trötthet, oro och känslan av att inte riktigt räcka till, och då är det så skönt att höra från någon som förstår hur det kan kännas. Jag är ledsen att du själv har behövt gå igenom utmattning… det är verkligen en resa ingen önskar sig. Samtidigt är det fint att höra hur du har hittat ett sätt att leva och prioritera det som faktiskt är viktigt.
Oro för ens barn är något alldeles särskilt. Man skulle ju göra precis vad som helst för att de ska må bra. Jag hoppas också, av hela mitt hjärta, att Lotta snart får lite lättnad och att allt vänder åt ett bättre håll.
Tack igen för att du tog dig tid att skriva så fint och stöttande. Det värmer långt in. KRAM
Ibland måste man inse fakta. Ingen är 20-30 år förevigt. Jag upplevde samma sak i tio års tid. Tiden räckte inte till, stressymptomen visade sig allt oftare, sängläget kom tidigare och morgnarna blev allt segare. Ett skäl till att jag gick i pension två år tidigare.
Jag tror du gör rätt val. Att verkligen bestämma sig för att nu räcker det.
Min fru är inne på samma spår, men hon har åtminstone sex år kvar att jobba.
Hej Stefan! Det du beskriver känns väldigt igenkännbart, kroppen och tiden säger ifrån förr eller senare, och då behöver man lyssna. Att sätta sin egen hälsa först känns både nödvändigt och rätt. KRAM
Kära Anna. Mitt hjärta vill omfamna dig i denna tuffa tid. Att ha barn som mår dåligt är nog det tuffaste jag själv har gått igenom, det kan göra hjärtskärande ont att inte kunna ta på sig den där smärtan. Jag hoppas så klart att fina Lotta finner ett sätt att må bättre, att se ljuset igen. Kanske mest att hon får den sorts hjälp som både du och jag vet att hon kan behöva. Att behöva slåss för sitt vuxna barns behov, att behöva veta mer och kunna mer och känna till rätt vägar - det är inte lätt, alltså. Jag kan känna att "vi" (samhället) borde ha kommit längre än så, men...
Att du behöver gå igenom dina så fysiskt och mentalt utmanande biverkningar måste vara fruktansvärt tufft. Att kunna hantera detta utan att förlora hoppet kan vara väldigt jobbigt, men jag har lärt känna dig som någon som har tillgång till hoppet även under stora utmaningar. Hoppas att du kan känna stödet du behöver i ett starkt socialt nätverk nu när det blivit som det blivit. Jag tror att det är ett bra mål för dig att gå lite tidigare i pension. Då har du något ljust och fint att ser fram emot! Skickar extra ljus till dig idag och hoppas att den kommande veckan får bli bättre än den som vi nu lägger bakom oss. Här kommer en stor och varm kram.
Hej Monnah! Tack kära du, för dina omtänksamma och kloka ord. Det betyder mer än du anar att du delar med dig av dina egna erfarenheter. Det känns alltid lite lättare när någon verkligen förstår hur maktlöst och smärtsamt det kan vara som förälder.
Jag hoppas också innerligt att Lotta får rätt stöd och hjälp framåt. Men tyvärr är det INTE lätt!! Precis som du skriver känns det märkligt att man fortfarande behöver kämpa så mycket för sitt vuxna barns rättigheter, men det är tröstande att veta att jag inte står ensam i den kampen.
Biverkningarna är tuffa, men jag försöker hålla fast vid hoppet och orken i de små stunder som faktiskt fungerar. Dina ord och din värme hjälper mig att göra just det.
Tack för ljuset, omtanken och den stora kramen! Jag tar emot alltihop med stor tacksamhet. Önskar dig också en lugnare och ljusare vecka framåt. KRAM
Skicka en kommentar