Konsten att tvivla på sig själv...

Nu börjar vernissagen i Gamla stan i Stockholm närma sig med stormsteg. 

Men om jag ska vara ärlig så är jag mentalt inte där alls. 

Inspirationen har lyst med sin frånvaro, och jag har inte riktigt haft någon lust att sätta mig att skapa.

Det lilla jag faktiskt har målat den senaste tiden har mest känts fel. 

Inte alls som jag sett det framför mig. 

Penseldragen vill inte riktigt som jag vill, och jag känner mig ringrostig... ordentligt ringrostig. 

Det var alldeles för länge sedan jag målade regelbundet, och det märks.

Häromdagen var jag hos Lotta, min gamla kollega och nästan-granne. 

Lottas dahlior stod i full blom och visade upp sig från sin allra bästa sida. 

Mina... de är betydligt blygsammare än så länge.

Lotta är otroligt skicklig, en sådan där riktig konstnär som får det att se så enkelt ut. 

Det är faktiskt hon som drog med mig på hela den här Stockholmstrippen från början. 

Hon har försökt peppa mig, inspirera mig och ge mig den där välbehövliga knuffen framåt.

Blev bjuden på en riktig go'fika... elvakaffe med smultron på strå, kolakaka 

och mjukt, nybakat vetebröd. Sånt som gör själen gott.

Och ja, vi får väl se hur det här slutar. 

Kanske landar jag i ett litet hörn någonstans på vernissagen ändå, 

med några tavlor upphängda och hjärtat i halsgropen.
På ett eller annat sätt måste jag hitta tillbaka till känslan.

Och framför allt... jag MÅSTE peppa mig själv!!

Allt ljus på dig min kära läsare!

Kram till alla... Anna

♥

(bilder fotade av mig)