När någon inte finns mer...

Vi människor har i alla tider haft olika bilder av övergången mellan liv och död. 

Många beskriver den som en resa över en flod eller ett hav till det land vi ännu inte känner. 

Tänk dig att du står vid havsstranden en sommarkväll och ser ett vackert fartyg som förbereds för avfärd. Seglen hissas. När kvällsbrisen kommer fylls seglen och båten glider ut på det öppna havet. Du följer den med blicken när den far mot solnedgången. Den blir mindre och mindre, och till slut försvinner den som en liten prick vid horisonten. Då hör du att någon vid din sida säger ”Nu har hon lämnat oss”. Lämnat oss för vad? Detta att hon blivit allt mindre och till slut försvunnit är ju bara som du ser det. I själva verket är hon ju lika stor och vacker som när hon låg vid stranden! Just när du hör rösten som säger att hon lämnat oss, finns det kanske någon på en annan strand som ser henne dyka upp vid horisonten, någon som väntar på att få ta emot just henne när hon når sin nya hamn.

För varje sorg tror jag att man har en viss mängd tårar. Det är meningen att tårarna ska lämna kroppen. Man kommer inte att må bra om tårarna blir kvar. Det är en stor sorg att mista någon som man har kär. Hur svårt måste det då inte vara för den som väntar på att dö och som måste lämna allt och alla! Man kan inte låta bli att gråta. Nej, hur skulle man kunna göra det - sorgen är ju kärlekens pris!

Igår natt på sin födelsedag dog en god vän till oss... 

jag fattar ingenting... 

på nyårsafton gick vi nyårspromenaden... 

för inte så länge sedan satt vi i deras kök och åt semla. 

Nu finns hon inte mer! 

På bara några veckor tog cancern henne! 

En levnadsmänniska .. så flickaktig och så rar och fin! 

Det är fruktansvärt att hastigt ryckas bort när man är mitt i livet! 

Lämna man, söner och föräldrar... FY F-N för cancer!! Hatar't!
Lilla rara Marie♥ finns inte mer... gråter!

Kärleksfull kram till alla... Anna

♥
(fotograferat av mig med min Canon G12)